Bitterfittan

 Jo tack! Nog finns hon kvar därinne. Hon som muttrar, gnäller och slår offerkoftan hårt runt den alltför runda kroppen.

Misslyckad. Dålig mamma, fast hon minsann gör ALLT för sina barn! Är de tacksamma? Näe. Ju mer bitterfittan klagar, gråter och kämpar desto mer växer dövöronen ut på barnen, och dottern bäddar sängen det skönaste hon kan och ligger kvast oavsett hur mycket solen skiner därute.

Bitterfittans inre jämmer KAN tystas. Solens strålar läker hennes sargade hjärta, hon är ett med alltet. Vattnet som smeker hennes hud när hon badar som ett barn. Sommarens alla dofter, saker löser sig, allt känns bra.

Men då kan det räcka med att komma hem. Sen är allt tillbaka. Muttrandet, kampen mot tiden, mot dottern, mot livet och framförallt sig själv. Synen i spegeln är inte en vacker syn. 

Livet gav henne en påminnelse. Upp på hästryggen. Rädd. Osäker. Erkännandet att rädslan var större än lusten att rida. Ingen fara! Allt skulle bli bra lovade vännen.

Men hästen drog iväg, och stoppet fanns inte Allt Bitterfittan gruvat sig för hände. Tankar rusade. Inget funkade, hästen galopperade utan att stanna.Tills en röst inom henne sa klart och tydligt:

JAG GER UPP!!

Allt inom henne gav upp. Hon släppte tyglarna, slutade kämpa och VIPS så stannade hästen!

En aha-känsla av att livet ville ge henne ett uppvaknande.

Trots att glimtar kommit där kamp lagts ner, när livet smekt bort muttrandet, tårar och värdelöshet. Så har det kommit tillbaka. I vågor.

Och det FÅR vara så. Jag är inte mer än människa. Lika lite som tonårsbarnen njuter av sina föräldrar varje vaken stund gör inte vi det heller av hormonstinna barn. 😆

Och av alla planer jag hade som grusats, även där, poängen med att se att livet gör som det vill. Jag behövde nog lugnet mer, än att fylla livet med mer upplevelser än jag egentligen skulle orkat med.

Och är det inte trevligt att Bitterfittan kan få komma på besök ibland? Som en påminnelse över att jag bara är mänsklig? Jag är inte alltid i mitt bästa. Jag är vilse i givande och tagande vilket varit en melodi i hela mitt liv. Att vara den som ger mest, vända ut och in på mig själv så allt blir en obalans.

Jag läste lustigt nog i en almanacka idag. Från när Gabriel var tonåring.

Jag hade skrivit:

Jag har försökt ALLT. Utom att ge upp.

Det vågade jag inte då, för det gör inte en god mor. Men tänk om jag vetat att lösningen fanns just där. Då hade livet stillat sig, mitt sanna jag hade öppnat upp sig och den ledsna och bittra sidan kunnat ge vika.

Tomas Lydahl sa: Livet är underbart när vi inte ifrågasätter det.

De orden gick längst in i mig och allt stillade sig. 

Det är nog där jag levt ganska mycket den sista tiden. På ytan av ifrågasättande. Och främst mig själv. Som muttrade och inte vaknade upp, på allvar. Jag är ändå tacksam över att jag aldrig sjunker så lågt att jag inte kan se livet. För livet är större än Bitterfittan. ❤️

Den lilla bittra saken är ett rop på hjälp. Som behöver kärlek. När den lilla klumpen kan få en läkande kärlek så upplöser den sig av sig självt. Livet läker, bara vi tillåter det. Att älskas villkorslöst, gäller inte bara andra utan även oss själva. 

Det kan vara humor, kärlek och vishet i den Bittrafittan,  för även hon är jag, och Du. ❤️