Fast i oro

 Jag är min egen lyckas smed. Och nu behöver jag min egen hjälp. Lufta det som återigen gör det svårt att andas.

Jag vill ge de jag älskar allt. Och min dotter som mått dåligt och ännu inte är riktigt hamnat rätt, är jag rädd för att skada.

Jag visste när tankar kom på att köpa hästen att det inte fanns en chans i världen att jag skulle klara det ensam. Exet lugnade mig med att vi skulle hjälpas åt.

Han kanske tror att det bara är stallhyran som kostar. Och jag orkar inte längre.

Jag ruineras, sakta men säkert. Snart är hela min buffert slut. Det är transport, veterinär besök, skoningar, foder osv osv.

Och jag ORKAR inte.

Nu slutar exet hjälpa mig med hyran, han har inte råd. Vet inte om jag ska skratta eller gråta.

Jag började försiktigt prata med Anasthelle att vi nog måste göra oss av med hästen.

Vilket hon självklart tycker är märkligt eftersom vi ska kolla upp honom den 15:e och tänk om han är RIDBAR? Tänk om allt jobb lönar sig?

Men då står jag där. Med ännu mer kostnader. Ny sadel, träns, ridlektioner, tävlingar.

Bilen behöver lagas.

Det är otroligt mycket på minus kontot.

Att det kommer trevliga människor till stallet gör det inte bättre. Hela stämningen har höjts till nya positiva grader. 🥰 Det vill ju jag också ta del av. Anasthelle är övertygad om att hon kommer kunna rida Leikur och tävla honom.

Ska jag klara att hugga henne i ryggen?😳

Hör även exets ord inom mig när jag var orolig för hur jag skulle ha råd om ungarna flyttar, och går gymnasium på annan ort?

”Det är barnens utbildning det handlar om” var svaret. 

Jag behöver göra nåt. Och det är Leikur jag behöver få bort. Exet kan jag inte räkna med alls. Så vad gör jag?  

Jag kan inte få in mer pengar än det går ut. Det har jag funderat på. Mina konton växer inte, de bara krymper. Och jag kan ju inte hamna på gatan. Så jag behöver göra nåt snarast.

Det är att få med mig Anasthelle på tåget att sälja honom. Jag ser ingen annan lösning.

Så om jag nu släpper lite. Släpper sorgen som håller ett järntag runt hjärtat, jag kan inte andas, tårar svämmar nästan över.

Det gör ont att skada min dotter och kanske göra så allt hon jobbat upp försvinner. Jag kan se allt det framför mig.

Men jag kan också se mig själv förlora allt, bara för att jag ville så väl.

Just nu står nog vår häst och betar på gräs som börjar sticka upp.

Min dotter ligger på soffan.

Och jag ligger i sängen och skriver.

Jag vet inte alls hur saker blir. Nu kan jag andas. Skönt.

Jag kan hamna på gatan oavsett häst eller inte. 

Att överlämna oro, kontroll jag inte har, till livet är rätt skönt. Att se stunden jag är i nu. Då försvinner oro och sorg. Det finns bara där när jag tänker det

Och ärligt talat, när har dessa sorgliga tankar hjälpt mig? Svar, aldrig!

Så länge jag har Leikur i mitt liv, var tacksam, njut! 

Så länge jag inte är HELT bankrutt, även om jag vet att det närmar sig. Andas.

Jag vet att jag förmodligen måste sälja honom.

Hjärtat förbereder sig. Vet bara inte hur jag ska kunna göra det emot Anasthelle. 

Livet ger, och livet tar.

Nu andas jag igen.

Och vem vet. Livet kanske löser det på ett briljant vis?

Onödigt att oroa sig då.

Eller hur? 🥰

Kärlek är liv, liv är kärlek. 💃