Kära Liv

 Jag famlar ibland i livets spel. Jag springer fram av gammal vana, tuggar på i samma spår, tänker samma tankar. Det kan mala på som det alltid gjort.

Livet försöker stillsamt väcka mig, sparka på mig, och kanske behöver det slå mig till marken för att jag ska fatta.

Dit har det aldrig gått.🙏🏻

Men kära Liv, tack för att du alltid finns runt mig som en räddande ängel. I en fas av tankar visar du mig vart skåpet står, och att magkänslan var sann. Att komma hem kan vara ett avsked. Och närmare hemmet än tanken kanske var?

Pengar som hamrar i skallen, och tittar jag efter vart finns pengarna? Ingenstans. De finns på ett konto jag aldrig sett och numera ser vi ju så inte pengarna ens. Ändå oroar de mig. Framförallt att en dag ha kört mig i botten. Att ge allt kan en dag vändas emot mig. Och då snurrar det loss utav faen.

Tills jag blir full i skratt.

Ändå, kära Liv kommer tankar tillbaka. Jag behöver inte längre fastna långa stunder. Jag önskar dock jag slapp fastna alls eftersom jag vet att det tar mig längre ifrån allt som är jag, det som är sant.

Kära Liv, en ny väg har öppnats. Inget av det jag förr öppnat har varit rätt. Kan detta vara nåt? Vart vill du att jag går? Vart kan jag få sprida ljus? Vart passar jag bäst?

Barnen är gjorda, nån mer kärlek har jag inte hopp om, men jag vill LEVA. Mitt liv rymmer så mycket och jag vill brinna av lust till livet och ett livsmål. Tiden har aldrig varit inne för mig. 

När min väns ex man dog förra veckan. Barnen blev utan pappa. 😢 Han var lika gammal som mig, så blir det så där overkligt. En dag finns man, nästa dag är allt över.

Det blir en påminnelse om att inte ta något eller någon förgivet. 

Och en sorg i hjärtat över allt jäkla gnällande, och man gör inget än slösar dagarna på att klaga och inte göra ett skit åt sitt liv.

Vad faen är det med oss människor? Vi lever som vi är odödliga jävla egoister. Tänker mer på våra behov än ser det som är på riktigt. Förväntar oss att andra ska göra oss lyckliga istället för att Se.

Eller så lever man som jag. Vänder ut och in på mig själv för att hinna leva upp till andras förväntningar och göra andra glada. Och inte en jävel är tacksam för det. 😆

Jag vill inte att barnen ska stå vid min kista och minnas mig som ett torrt springande skinn som skulle hjälpa alla att stå upprätta, och ingen brydde sig ens. Jag överdriver mitt eget liv lite, det var mer så förr, iaf i mitt huvud, men visst har jag återgått mer till stressen. Jag är nog mer i drömmen än här och nu. Tyvärr.

Så käre Liv. Jag har länge sett den urkraft som är jag, som jag ger bort. Jag önskar jag gav den där den ska vara. 

Varför ge till människor som inte uppskattar den, som inte ens behöver den?Varför slösar jag bort den där det inte behövs? 

Kan den källan återförenas på något sätt där den är ämnad att vara? Jag tycker själv att tiden börjar bli inne? Men än har den inte varit det.

Jag vet inte hur lång tid jag har äran att leva och andas på denna jord. Och jag älskar verkligen att leva, alla lärdomar jag gjort. Jag älskar t om att gå vilse för humorn som kommer när jag  hittar rätt.

Jag älskar mina vänner och mina barn. Mina djur och det lilla liv som bakas i min förstfödda.

Jag älskar min första familj. Att mina föräldrar lever och att min syster alltid finns där.❤️

Jag önskar ett mer stilla liv, så jag kunde plocka fram sången igen, göra mer saker för MIG. 

Drömmarna om natten har påmint mig om kärlek. Och det gör mig full i skratt. Drömmar på dagen finns det inte. Så nattens drömmar, där han kysser mig med en så underbar smak av honom gjorde mig prillig när jag vaknade.

Och filmen jag fick, och hörde den där rösten som får själen att vibrera. Det påminner mig om att ett korn av mig finns, men det är inte större än så. Jag är dock tacksam över det lilla kornet. För om en man ska väcka mig till liv behövs det massor av magi och sann, sann kärlek. Prästen trodde inte på min naiva syn. Och om han har rätt så finns den inte och då har jag gjort mitt där.

Livet har massor kvar att utforska. Och jag VILL! 🥰