Vilse i pannkakan

 När vi går vilse i pannkakan, dvs springer runt i skallen så säger till slut kroppen till, att det får vara nog.

Jag har alltid klarat mig från den berömda väggen, tack vare operationer, nån resa som stoppat upp allt som rusat, att jag sen suger på återhämtning är en annan femma. Men nåt har ofta brutit upp den springande karusellen.

Min 3p kurs gjorde under för mig verkligen. Just att livet kunde ha samma tempo, och t om MER utan att jag ens stressade. Att ha klarhet i ett galet tempo var magiskt.

Som en sten i floden. Står fast. Älskar det,

Ändå… Lugnet i huvudet är inte överens med kroppen. Och det känns som att jag behöver få de på samma plan.

Jag vet vad allt beror på, och jag kan själv ”vakna”. 

Men jag tror att trots allt jag vet har det på nåtvis gått för långt.

Minnet sviker, jag håller på att krocka, stirrar på en skärm och fattar inte att jag ska slå in min kod annars blir det ingen tankning.

Jag förstår att släppa det som inte tillhör mig. Men jag blir påverkad över nejsägarna.

Kan själv, tänker jag och kliver in. När jag inte vill kliva in för att jag blir påverkad över andras kassa beslut, läggs det ändå på mig.

Och jag vill skrika. Men skriket och tårarna hamnar nog i magen.

Inte ens sova kan jag göra utan att bli störd. Och då sover jag lite.

Så.., Min kropp reagerar. Jag håller på att somna på jobbet, t om stående. Magen är svullen, huvudet gör små ont alltid. Sen minnet och krockningsbenägen. 

Det börjar viska inuti att åka bort. Få en chans att vara jag. Utan att jag behöver lösa allt. 

Och det är ju där knuten sitter. Det finns inget lösa! Svaret kom, och det är ju något jag vet.🥰

Ändå kryper det närmare. Jag lever i min skalle, i en tid som inte finns, i en dröm som inte är sann. Och till slut har jag slutat sova. För fixaren i mig kan inte göra som folket. Lägga mig ner och sova i 16 timmar.

Men lite klarare blev jag.

Släpp. Njut av mitt liv. Jag har varit här, och inget blir bättre  av oro, stress och press.

Det är okej att gå vilse, men inte så långt så mitt inre kompass inte syns. Det har inte gått så långt. Men kroppen säger sitt och det är en otroligt viktig röst när pannkakan gör en vilse i skallen. 😆

Så.. Att lugna kroppen och själen. Om det är en resa, så varför inte? Samla ihop mig. Få vara mitt eget ljus för en stund.

Jisses. Bara att skriva det gav mig tårar i ögonen.

Få vara mitt eget ljus för en stund.😢

Jag behöver nog öppna upp för det. Sy samman alla lösa trådar som spretat den senaste tiden. Hur vet jag inte. Men livet hjälper mig dit.

Amen❤️