Insikter

 Jag vet inte vart jag ska börja. Mer än att det blev så mycket lättare när jag genomskådade min oro för min ekonomi. 

Jag förstod nog inte själv hur mycket jag fastnat. Jag skrev om det i andra bloggen om hur jag tappade det när jag förlorade mina glasögon när jag gick i skogen med hästen. Inte DET också! Ännu en utgift. Tårarna droppade, jäkla skit.😢

Insikten kom. Det löser sig! Att jag hakat upp mig var att jag skulle börja leva från ett konto jag skulle ha när jag blev gammal.

Frågan kom: Vem har sagt att jag ens blir gammal?

I min värld humor, men i andras öron låter det makabert. Vad är det för jävla insikt?!

Men det är det! En påminnelse om att jag levt i huvudet i en framtid som inte ens finns. Jag vet, man ska ta ansvar över sin ekonomi! Inte vara vårdslös med pengar osv. Men det är ju det jag varit! Och hur lycklig har jag var jag?!

Så jag gav faen i att oroa mig. Och en massa roliga planer är i verket.

Nästa insikt fick jag nyss och den är borta förtillfället. Orden är inte greppbara så jag går tillbaka till där jag varit.

Fröken duktig. Jag som tar ansvar. Där har det snurrat lite. Jag har flera i min omgivning som lever som levande döda mellan varven. Någon frågar hur det är, men vill bara tävla om mitt svar om vem som har det värst.

Och det kryper i mig.

Jag tar ibland ett andetag, går inte dit på den nivån. Ser att jag inte behöver göra det val som andra gör, för att  ”jag ska minsann inte heller”.

Så jag släpper, och gör min grej. Kör på utav faen.

Ändå sliter det. Och det skaver lite. Och jag förstår inte varför. Jag vill LEVA mitt liv, ropar det inuti. Jag vill inte slösa med tiden.

Jag vill ställa upp för mina medmänniskor. 

Okej, jag kanske behöver lyssna mer till mitt eget hjärta? Göra det jag vill innan jag alltid gör det andra förväntas av mig?

Det är den lilla detaljen jag ofta missar. Att leva efter andras önskemål, så jag missar mina egna.

All energi jag fortfarande lägger utanpå mig själv. Som gagnar andra. Där har jag nåt och fortfarande är insikten ogreppbar. Som den där låten man försöker minnas, eller namnet på skådisen.

Det finns inga rätt eller fel i hur vi lever våra liv. Inte i den som sover, tar det lugnt, inte i den som gör tvärtom, det är inte det jag menar.

Vi lever alla på bästa sätt där det vi är just i den stunden.

Det sitter inte heller i den kamp vi lägger för att bli förstådda. Ingen går i mina skor. Ingen vet.

Hmm.,, Släpper det. Borstar tänderna och återkommer om det kommer tillbaka. 🙏🏻

Nä men! Hann borsta tänderna och dra för persiennerna när orden kom.

Det är skillnad att ställa upp för andra från hjärtat och en annan när man ska ”pleasa” andra. Och det är fasen så jag lever. Det va mindre charmigt att inse. 😆

Jag har så mycket i mig att ställa upp för andra och förstår inte nejsängarna. Lika lite som de förstår hur jag ställer upp på allt. 😆

De pleasar faen inte nån annan frivilligt, medans jag gör det.

Jag behöver ta ett steg tillbaka, inte reagera med JA direkt. Hålla tillbaka, vänta lite och se vad det säger inombords först. Det finns nåt här som breder ut sig som en varm filt i hela bröstet. En stor, varm kärlek som viskar äntligen.

Jag behöver inte leva för och åt alla andra. Det är inte det livet handlar om. 

Mitt liv är ju mitt. Och för att jag lever det, även på mina villkor, innebär inte det att andras liv ligger på mitt ansvar. 

Det låter banalt, självklart men för mig är det inte det. Tvärtom. Jag har alltid lättare att se och lyssna till andras hjärtan än mitt eget.

Jag borde verkligen skriva oftare. Vilken kärlek som väller ut mig i denna stund. Wow ❤️