Bara kärlek

Det finns röster i huvudet, det har vi alla. Som jag sagt tidigare så trodde jag på den elaka, den varnande, den jag trodde ville mig väl, när det egentligen var tvärtom.

Jag hade en vän en gång som var oerhört skarpsynt och visste hur alla var egentligen. Hon varnade mig för elaka människor hon genomskådat. 

Jag som var så naiv tog tacksamt emot hennes råd. 

Men när jag mötte flera av de hon varnat mig för, då var de inte alls som hon sa. Och jag tänkte att det var sorgligt att jag dömt de efter vad någon sa, som inte alls stämde. Fina människor som hade ett eget liv att ibland brottas med.

Eftersom jag alltid velat göra rätt och riktigt har det funnits många röster att leva efter.

Mamma.

Psykologer

Lärare

Grannar

Vänner 

Prästen jag gick i samtal hos

Partners

Osv, osv osv

Utöver det mina egna röster och demoner.

Inte konstigt att jag var vilsen. 

Jag har dessutom aldrig dragit mig för att söka hjälp när jag behövt. Alltifrån husdjur, barn, hjärtefrågor mm

Jag är utrustad med en känslighet som jag fått utstå mycket åsikter om. Framförallt ifrån män. Det blev också en sanning.

Allt som var negativt, och som jag ”borde vara” blev den största sanningen och ett kompass.

Jag jagade, efter en bättre version av mig själv.

Kanske är det skrivandet som egentligen ”räddat mig”. Där jag år in och år ut släppt och låtit det komma ut. Men även här har jag fått lov att försöka anpassa mig för att nån stackars människa därute haft åsikter om mig och jag har tagit bort flera bloggar för att inte göra någon ledsen.

När jag skriver vet jag inte vad som komma skall. Jag minns det inte. Släpper liksom en ventil och så forsar det ut. Befriande.

Jag kan i efterhand se en massa jag sen höjer ögonbrynen åt. Har jag skrivit det där?!😍

Vad jag vill säga med det är att djupt inom oss finns det en visdom som bara är kärlek. Där alla våra svar finns. Men som vi missar eftersom vi lever våra liv utifrån och in, och inte tvärtom. Och efter andras åsikter, när det är detsamma som tankar. En Annas åsikt är också fluff.

”Om bara”, det livet. Om varför han gjorde så, då skulle vi vara lyckliga, om barnet gick till skolan, om jag köpte  huset, fick det nya jobbet, då hade jag varit lycklig. Det är utifrån och in.

Vi har det sällan lugnt så den inre rösten kan säga sitt. Dels för att vår inre kritiker är så van att skrika högst, och för att vi glömt bort att känna in. Vara öppna.

Dömandet vi har om allt och alla tar bort kontakten med vårt inte.

Jag är inget undantag. Det är att vara människa.

Ibland har något viskat till mig. Vänta lite… Fast det inre var i uppror och jag visste att en väntan skulle kunna göra så att jag förlorade det jag hade.

Jag lyssnade, väntade och förlorade.

Men jag vann också, mycket mycket mer än om jag inte väntat.

Ibland har det varit kolsyra, KÖR!!! Och jag skulle egentligen inte våga, men lyssnade och körde. Hela livet vände! 🙏🏻

Det som kommer ur en källa därinifrån kommer lätt ut när jag skriver. Inte tänker, bara släpper.

Förr hade jag mer behov av det än idag eftersom jag inte är en sökare på det sättet idag.

När barnen var små och det var dags att säga förlåt, sa jag alltid:

-Säg förlåt när du varit ledsen klart, eller arg klart.

Det är så himla självklart egentligen. För du kan inte be om ursäkt, eller möta en annan ärligt i ödmjukhet om huvudet är fullt av arga eller ledsna tankar för kritikern skriker:

-MEN DU Då??!!!! Du saaaa, eller du gjorde!!!

Mina barn kunde komma till mig, skrikande att jag skulle reda ut osämjan. Jag sa ofta.

-Jag är inte intresserad av vem som började bråket. Mer av den som löser det. ❤️

Jag upplevde en stor kärlek som tog slut 2019. Några månader hade vi och jag älskade, brann. Men det gick inte. Vi gick skilda vägar.

Jag led inte, min kärlek var äntligen fri utan dömande och jag unnade honom det nya livet.

Jag återgick till mitt.

Jag kunde drömma om honom, om oss. Gå förbi huset, fast Panda sen länge inte vill in där längre ville jag. Jag höll kvar minnen, känslor för jag kunde. 

Med den vetskapen idag att det bara är en illusion så skadar det ingen, framförallt inte mig själv. 

Det här kan jag inte förklara, för jag har aldrig gjort nåt liknande när jag förr sörjt en förlorad kärlek. Då har jag tittat på bilder, lyssnat på sånger plågat mig, varit ledsen, haft ont. Plågats i mina drömmar.

Skillnaden har varit att de gånger jag drömt nu, har jag vetat vad en dröm är. Och när drömmen är klar, då är jag vaken. Jag kunde drömma utan att döma mig själv.

Jag har låtit mig hållas. Älskat på det unika sätt jag älskar honom. Jag har lyssnat och försökt stötta honom när livet inte alltid gått uppåt. 

En period ville jag bara att han skulle komma hem. Att vi skulle fortsätta där vi varit, men klokare nu.

Kanske jag väntade fast jag inte visste det.

Men så vände det i mig. Jag vet inte vad. Det är som att jag älskar klart. 

Som där med barnen när det arga eller ledsna var över då kramades, älskade de och sa förlåt.

Jag är här nu. Det är klart. 

Jag som aldrig trott jag kunnat det där med återhämtning, och framförallt nu när jag inte sörjt eller mått dåligt.

Jag har bara älskat honom så oerhört högt, och hoppades nog in under längsta på att det skulle bli vi.

Det är som att livet eller källan inombords visar att det är dags nu.

Att släppa den livbojen som inte var på riktigt. Den bromsar nåt som inte ska bromsas.

Det är dags att se vad livet har att erbjuda utan att jag håller mig kvar i det förflutna.

Rösten säger: Släpp taget.

Jag lyssnar.

Släpper.

Kärlek. ❤️