Efter att ha pratat med en kvinna som är där jag var, som inte ”vaknat”. Då kan jag bara lyssna. Försiktigt peka på att det inte är särskilt kärleksfullt.
Hon stängs in i sitt sätt att vara, försöker vara stark. Stå emot, inte ta skit men särar ändå på benen när hon passar in i hans schema.
Hon har sagt tusen gånger att ett sms kan han väl ta sig tid att skicka? Men han glömmer. Hon tror han njuter av det. Att hon ska undra.
Och det jag ser, spelet, är att kärleken finns inte i det.
Att slicka i sig smulor är faen så osexigt.
Även om jag inte är i en relation så har jag brytt mig om en person mer än lovligt på nåtvis. Och jag känner plötsligt igen mig i vännen.
Inga svar, känns inte vänskapligt längre. Tyst. Och om det inte ens är vänskap, utan smulor. Vad ska jag då bry mig för? Det finns vänner som bryr sig mer. Alltså om MIG.
Det är det smulflickorna glömmer. De har så fullt upp med att bry som om alla andra så det är ingen skillnad på henne själv och alla andra som glömmer hennes inre kärna. Omsorgen lägger hon utanför, på de som behöver den. Hon ser inte till sig själv eftersom fokus är därute.
Men kraften finns inom henne. Hennes ljus, hennes Borg. Hon ger bort den så lättvindigt eftersom hon vet att hon har så mycket av den.
Och hon hoppas i sin okunskap att en dag, då blir hon sedd. Då får hon vila. I en famn, en som bryr sig, någon som kanske kan ge henne fem smulor istället för en. Hon begär aldrig att få lika mycket mycket som hon själv ger, det vore själviskt i hennes värld.
Jag upplever livet helt annorlunda idag. Jag har ju hittat mitt hem, behöver inte jaga smulor. Jag mår inte dåligt. Men nåt försöker ändå väcka mig eftersom jag stör mig en aning. Det är sällan jag gör det. Då är det på tiden att vakna. Sluta drömma. Det handlar ju aldrig om det utanför mig, utan om mig. Mina tankar om det.
Släpp, rensa, ta bort?
❤️
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar