Inte veta

 

Kontroll. Det är vad vi ofta kämpar med. Ha koll på allt så vi blir trygga.

En vän skrev till mig att hon varit nyfiken och släppt allt till max och landat. Hon har känt förnyad energi efteråt.

Jag skrev att vi kämpar med kontroll, men förstår inte att genom att släppa är det lättare med ”kontroll”. Vi gör det svårare för oss med vårt jagande och det finns mindre plats i skallen att se klart. Och det är det vi egentligen jagar, klarsynthet.

När jag hamnar i en sits där jag inte vet. Hur ska det lösa sig? Vad ska jag göra? 

Då släpper jag det. I början kändes det oansvarigt. Men nu är jag mer nyfiken på lösningen. Den kommer förr eller senare. 🙏🏻

 Ibland fastnar jag också, framförallt med barnen. Där har mitt spår alltid varit att göra ALLT. Oavsett om det slår på mig själv och jag egentligen inte orkar. När jag är där är jag inte mitt bästa. Vilket är helt självklart. Att vara någons dörrmatta är inte hälsosamt vare dig det är ens barn eller en man.

Idag kan jag ju vakna upp. Och kliva upp från golvet och slänga iväg skitiga skor som får torkas nån annanstans. Det fanns inte på kartan förr. Jag tyckte jag var den snällaste som fanns som svalde andras skit, för jag hade inte en aning om att jag egentligen inte gjorde nån nytta alls, tvärtom.

Jag kan fortfarande inte skryta om att jag skulle klara av att ha en relation eftersom jag inte haft någon på länge.😆

Ibland känner jag mig som den sämsta mamman i världen. När jag är i den känslan. 

Det är ändå en skillnad nu mot då. Jag ägnar inte tid åt att älta och leta efter fel hos mig och plocka mig sönder och samman. Det rätta ordet är självplågeri. Jag hade alltid så ont av att inte räcka till.

Allt hänger inte på mig längre. Det trodde jag förr. Jag kan se att det verkligen inte gör det eftersom saker löser sig utan att jag gör ett skit. Varför ska jag ödsla tid med det då? 😆

Det finns en intelligens som har mer koll än jag kan förstå. Bara att lyssna lite om våra kroppar, celler, organ osv. Hur allt hör ihop. Vi lever som idioter rent ut sagt. Vi äter och dricker saker som är skadliga för oss, det vi inte ser inombords finns inte. Vi tar det för givet.

Vi har en kärlek vi väljer att bråka med för hen inte tycker som jag. Glömmer nyfikenheten och acceptans och missar den unika människa som är värd min kärlek och inte förakt.

Jag menar inte att vi ska leva perfekt. Vi har blivit skapade som tänkande varelser. Då kan det inte alltid bli perfekt. 🤪

Men vi missar så mycket bra med att vi är människor. Vi lägger massor av tid till att plåga oss själva, och faktiskt andra. Framförallt de vi älskar. För vi fattar inte poängen med livet.

Det är en kort tid vi har här på jorden egentligen och varför gör vi inte det bästa vi kan av det och NJUTER när vi ändå får äran att leva?

Det har varit min strävan, min nyfikenhet. Varför lever just jag? 

Jag har ägnat mesta delen av min tid åt andra. Det har gett mig massor. Men nu får även jag plats.

Jag trodde att en dag skulle jag hitta hem, och det hemmet var inte alls det jag trodde. Det var ju jag! 🥰

Jag trodde att mannen var mitt hem. Så idag är jag hemma. Och jag har fortfarande lite rädslor när jag fastnar där, i tanken att älska en man. Jag drömmer om att få dela min fasta punkt i trygghet. Det är bara det att min fasta punkt och trygghet är jag. Och fortfarande vet jag inte om jag någonsin vill rucka på den. För att kliva in i något komplicerat. 

Å andra sidan kan jag också drömma om just det. Att vara fullständigt trygg med en man, som på riktigt älskar mig för den jag är och har mitt bästa för ögonen. Det känns bara så avlägset. 😬

Som det varit hittills så har nog jag varit trösterskan. Klippan att luta sig emot när mannen blivit ensam. Jag vill inte vara hon, nästan som mamman. Jag vill vara jag, och få vara det.

Knäpp i huvudet, för lycklig och för mycket av allt, massor av kärlek, full av liv och tydligen omöjlig att leva med.

Så vi får se vad universum vill med mig och en ev kärlek. Om jag känner den kraften rätt så kommer jag utsättas en dag. Jag hoppas att jag får vila i kärleken. Och njuta. ❤️ Precis som det ska vara när två harmoniska själar möts och väljer varandra.

Att våga lita på att livet vill mig VÄL. Inte tvärtom är tröstande. Att lita på att allt händer av en anledning och om jag följer med på resan utan att vara dömande som rätt och fel, utan mer nyfiken, så blir livet roligare. Det går upp och ner. Och det får vara så.

Faller vi och skrubbar knäna så läker de, för det kan kroppen. Sen kan vi kliva upp igen och gå vidare.

Jag tror att eftersom det sällan är tyst och fridfullt så missar vi det våra kroppar säger och ber om, det vårt innersta säger eftersom den elaka inombords skriker högre och vi ser inte det universum försöker visa oss.

Vi springer runt som galningar, dövar oss med mat och diverse konstigheter, köper oss lycka, bråkar med de viktigaste i våra liv. Och så missar vi varför vi är här. Planen för just mig.

Puss❤️