Här

 Tiden, den är väl märklig? Ska försöka reda ut det luddiga som börjar ta form.

Jag skrev i ”klådan” nyss om när jag var liten och inte inte gillade hösten. Men tittar vi närmare så längtade jag alltid tillbaka till skolan och rutiner i slutet av sommaren. Att vara ledig för länge var bara drygt. Och då var ju hösten på plats.

Men det är egentligen inte hösten det handlar om utan en sorg över tiden. Det man aldrig får tillbaka. 

När barnen var små, hem jag bott i, farmor och farfar och deras gård i Finland, djur jag haft, kärlekar jag mött och lämnat eller förlorat.

Jag åkte ut till en skog idag med mina flickor. Med en känsla av att jag har så mycket kvar. Och tiden bara rinner iväg. 

Hann jag med sommaren? Nu är den verkligen borta.

-Om du har känslan av att du inte hinner med, då är du inte här och nu. Då är du förlorad i illusionen. Då missar du nuet viskade det inombords.

Vilket jag höll med om. Men sorgen då? Över att aldrig få de förlorade ögonblicken tillbaka.

Aldrig se min bror igen. Eller hålla hans hand som jag gjorde hans sista dagar. Bara njuta av känslan i mannens hem, den magi våra personligheter skapade tillsammans med barnen, hunden som blev ihjälbiten och som jag älskade så högt, jord jag grävt i, känslan av de hästar jag mött.

Den tiden är borta. Och här är jag nu.

Det har varit en skön tid när jag inte skrivit. 

Det bitterljuva med livet är att vi lever, men en dag är vi borta, även de runt oss. Just idag lever mina föräldrar och de jag bryr mig om, plötsligt kan de vara borta och lämnat ett stort tomrum kvar. Jag kan bara nå de genom att tänka på de. 

Idag kan jag krama min mamma, röra hennes hår. En dag är det omöjligt.

Förr levde jag i stor sorg över detta. Och människor jag skildes ifrån satte djupa spår i mig. Jag sörjde i all evighet.

Det gör jag inte längre. Jag ältar inte och sörjer inte.

Men det finns nåt litet tungt ändå.

Jag kan inte sätta fingret på det.

Jag accepterar mitt liv, och t om att min bror gick vidare. Jag är tacksam över det jag upplevt, även det som gjort ont. 

Kanske det bara är att tiden är komplicerad.

Det är bara nuet som existerar. Jag kan varken nå framtiden eller dåtiden, och det är nog där skavet sitter? 

Att ha känslan av att ha mer att uppnå, men att den tiden kanske inte finns eller räcker till. 

Att minnas kaffet hos mormor, när jag lärde mig cykla på cykeln med eldflamman på sadeln. Lekte att jag brände rumpan. 😆 

Varken kaffe, mormor eller cykel finns kvar.

Sitter det onda egentligen i att vakna? Ur den drömmen jag är förlorad i? Som jag innerst inne vet är en dröm. Även drömmen framåt. 

Jag var i skogen med hundarna och skumpade sedan på grusvägen i bilen på väg hemåt.

Det kom en uppförsbacke och när jag kom upp på den var utsikten magisk, jag såg hur långt som helst. Och där va det, TJONG! Nuet. Tiden stannade och det enda som fanns var jag, mina hjärtslag och livet. Inget annat behövs. Stillhet och kärlek. 

Jag finns alltid kvar. Även när hjärtslagen stannat. Allt är ett. Allt flyter samman och allt har en mening.

Allt har en mening. Vilken frid de orden ger.