Friden av överlämning

 Jag skrev i ”Skrivklådan” om oro. Jag kan inte känna sån oro jag förr kände. Den djupa oro och skräck som kunde bita tag och få fullt spelrum. Det som blev hela min värld.

Ibland har jag nästan haft dåligt samvete, för jag förstår den sidan. Jag har varit där. Men den andra sidan förstår inte mig och då kan jag säkert ses som både kall och dum i huvudet. Vilket är okej. 🤪

Jag har ändå under den senaste tiden haft tankar mer än jag behöver. Inte som förr, men ändå har det klibbat.

* Lite i att som mamma ställa upp och, och jag tas förgiven. Varför ställer ingen upp för mig om jag behöver hjälp?

* Han.. Som försvann. 

* Få lov att sjukskriva mig. Suck och blä.

* Politik på det. Med minnen av Auschwitz.

Att vara mamma är det bästa som finns. När det flyter på och allt är så där ljuvligt. Kanske det flyter mest när barnen är små, då även jag kliver in i deras värld. När inte ens tiden är viktig utan jag släpper allt och följer med i deras rytm, ordlöst liv, bara vara. 

Sen blir de äldre och då kommer kraven, som blir för att vi ska leva i ett samhälle. De ska infinna sig i en massa krav och regler och en stressad mamma.

Vid tonåren gör de revolt och återigen handlar deras värld om de, men den själviska tiden är inte kul för en trött mamma. Framförallt när de kan pissa på alla runtomkring.

Han, som försvann. Nåt triggades i mig, tills jag såg det och kände; men lilla gumman. Om du inte behövs, du behöver inga svar. Varför krafsa runt i det när svaren är tydliga nog?

Pengar, sjukskrivning. Jag HATAR att sjukskriva mig. Dels som en märklig principsak, och sen att förlora pengar är trist när jag behöver de så jäkla mycket.

Politik. Orkar inte ens gå in på det.

Min största lärdom och det som gav mig lättnad var just det som bilden förmedlar. Inte kan man bara släppa? Överlämna sig? Vem tar hand om barnen då? Ekonomin? Vänner och en ev pojkvän? Politik? Vart finns ansvarskänslan där?!

Det visade mig att det var just det som var poängen.

Det är det som är att ta ansvar. Låta saker falla på plats utan att jag lägger mig i.

Jag har kämpat emot att bli sjuk. Jag var vaken på natten och tänkte att jag ska jobba, jag ska fasen jobba, kan jag jobba? När jag klev upp var ögat igenmurat. Vad hade hänt om jag gav faen i att undra? Och sov istället? När klockan ringde hade jag haft ett svar, var hemma! 

Barnen. Ja, det finns stunder när vi krockar. När de tänker mer på sig själva än andra. De kan nåt jag själv aldrig lärt mig. Vilket är det bästa?

Jag levde och lever ibland fortfarande på ett sätt där jag ses som jag utplånar mig för andra. Jag tankar ändå mycket gott ur det. 

Om jag bara skulle se på nej sägarna med bittra ögon missar jag allt bra. De fina steg de tar och individer de är som gömmer sig bakom deras NEJ.

Och jag tror att min förmåga att se längre än ord och murar är det som ger mig nästan allt. ❤️ Även om jag också är mänsklig och ser det som är framför näsan.

Vännen som ev försvann. Jag triggades. Skrev. Tills jag såg mig utifrån. Varför gör du detta? Varför knackar du på en stängd dörr? 

En gång sa denna vän, när jag är borta då VET du. Och jag vet, återigen.

Vännen kom tillbaka förra gången och det värmde. Nu känner jag tillit, när jag väl mötte min trigger i att släppa taget. ❤️ Hen vet vart jag finns. Alltid.

Och vad brukar man säga? Om en dörr stängs öppnas en annan? Vänner kommer, vänner går 🙏🏻

Att våga släppa är mod. Och det krävs att göra det med nyfikenhet. Inte som straff eller metod. Nästan som att släppa en ballong, se den flyga iväg. Bara vara.

Att slippa känna att ”allt hänger på mig”, lösa allt, hitta svar, hjälpa till. Söka uppskattning och gillning.

Det ger en frihetskänsla och lugn att bara överlämna det. Det känns också som att man får mer tid. Att inte veta och vara okej med det är fantastiskt. 

Alla lever vi som vi behagar. Alla har vi våra vägar att gå. Jag är iaf tacksam över min. Att jag kom hit. 

Jag sitter i sängen. Sängen obäddad och självklart ligger Panda bredvid. 

Bilar åker utanför, sonen snarkar i soffan. 

Allt är perfekt. I detta nu. Mer behövs inte än nuet.

Kärlek ❤️