Djupet

 

Egentligen är det fånigt att ha en blaj blogg, och en djupare. Där jag försöker skilja på det ytliga och mitt djup. När ändå allt är jag. Men jag ville inte trötta ut de få läsare jag har med att ösa på om mina insikter om de inte bett om det.

Ännu än fånig sak inser jag här och nu. Varför tar jag ansvar för det? Om ens någon läser? 😆

Andras tankar är ju deras fluff, och vill man inte läsa mitt, så behöver man ju inte. 😄

Aja, denna blogg är skapad och ibland går jag in här.

Livet pågår och jag åker med. 

Varför vissa av oss har mer energi än andra vet vi nog inte. Men att vi alla behövs önskar jag alla visste.

Olika människor med olika förutsättningar kan klicka i varann och underbara saker kan hända. Vissa kan vara lika och samma saker inträffar.

Min energi är egentligen magisk, men det har funnits tider när jag inte förstått det. Många år när jag trodde nåt var fel och jag försökte verkligen göra nåt åt det. Jag kämpade.

Om jag hamnar hos en psykolog hade jag fått diagnosen adhd. Alla gånger. Jag var lika full av liv som barn som jag är idag. En hunger av liv och nyfikenhet.

Män har inte orkat. Och vissa har försökt kontrollera mig eller dämpa mig, få mig balanserad. Säkert av god vilja, men jag tog det som att jag inte dög. 

När de blev kära i mig var jag toppen, den bästa. Men så vändes det och allt som var jag skulle åtgärdas. Jag gick all in för det. Bättra på Ankie. Ta tag i mig. 

Och även om jag la ner en massa pengar och tid på det så satt jag kvar i samma lgh, samma jobb, och slut med den man jag älskade. 

På ett sätt så känns det som att allt är som vanligt. Inget nytt har hänt.

Jag gick kursen 2019 och när insikterna klonkade till borde väl jag gjort som de flesta andra som ger kurser, föreläsningar, ger ut böcker, hittar sin livspartner osv?

Men mitt liv är detsamma. Hästen har iof bytts ut, stora förändringar hände på jobbet, barn som mått skit.

Men jag är ändå kvar i stallet, på samma jobb och barn har mått dåligt till och från sen jag blivit mamma.

Jag vet inte vad livet vill mig och det har jag aldrig vetat. Med allt mitt spret. Kan det leda mig någonstans?

Måste det leda någonstans?

Ibland fascineras jag över hur annorlunda jag reagerar idag mot förr.

Bara när syrran jagar upp sig över en resa, hur vi ska komma hem och jag inte kan känna så alls. Det är nästan så jag får dåligt samvete för att jag inte kan dela den med henne. 🙈

Jobbändringarna jag tog med ro, ett hem som är helvete och jag går inte i taket, försäljning av min häst och jag dog inte av sorg. Inombords finns ett lugn som jag ÄLSKAR.

Å andra sidan har jag fluff som pockar på uppmärksamhet och idag förstod jag varför.

Ibland lever vi bara på, dagar, timmar och veckor flyter på. 

Där flyter även tankar i samma banor. 

Jag har varit avstängd sen det tog slut med Mr M. Det har varit skönt. Jag har inte haft längtan, lust eller någon större dröm om att träffa nån.

Om det pirrat till så har det varit WOW, jag har nåt mellan benen. 😂 eller om en snygg man fått mig att titta en gång extra så har det varit ett plus. Men ingen big deal.

Men så viskar det inombords. En längtan börjar vakna. Lite som våren. Nåt står beredd att blomma.

Jag har vilat de här åren. Jag har inte sörjt eller varit bitter för vad finns det att sörja? Livet gör som det vill, och det liv jag hade även om jag älskade är inget liv jag önskar vare sig han eller mig. Kärlek är inte bitterhet och tjafs.

Under dessa år har jag verkligen njutit av livet. Jag har sagt det förr, jag behöver inte en man för att vara lycklig.

Vi kollar även på ridrädslan. In i livet kommer Leikur. Jag inser mer och mer att han är en kopia av mig, fast han har inte hittat sitt inre lugn.

Vidöppen, vill väl, känslig och kan rusa på för snabbt.😆

Om jag stänger om mig. Av rädsla och glömmer att jag ridit honom UTAN att vara rädd. Njutit och litat på oss. Han är densamma, jag är densamma men jag har andra, rädda tankar och då blir upplevelsen en annan.

Att leva öppet är att släppa. 

Om jag låter allt falla till marken, rädslor, föraningar, gissningar, murar, osäkerhet osv. Allt har klirrats i tusen bitar.

Att låta bitarna ligga på marken och vara nyfiken på vad livet vill är rätt fantastiskt. Förr plockade jag med bitarna för att laga pusslet.

Idag förstår jag att det inte finns nåt pussel.

Ju mer fria vi är, desto mer av livet kan vi njuta av. Att plocka med smulor och pusselbitar tar livet ifrån oss.

Och innanför min lilla mur, där jag i hemlighet viskat, kom hem nu. Behöver jag släppa. Låta falla till marken, för lika mycket som jag vet att det inte finns ett pussel, så finns det inget hem. Inget därute är lösningen. Inget hem finns där.

Jag hämmar mig själv med att inte vara nyfiken.

Nu har jag ganska mycket av den varan ändå, så det är bra att det får ta sin tid. Allt är som det ska.

Och livet vill mig väl. Alltid. ❤️

För att knyta ihop säcken så skrev jag i början att vi KAN vara olika, ha olika förutsättningar och ändå funka. Som det varit i början när någon varit kär i mig t ex. Sen plötsligt var allt annorlunda.

Här är samma grej. Vad vi tänker och glor på för pusselbit tar bort den äkta bilden av mig. Han ser bara på smulan i handen.

Där har jag gått in för att ge den rätta bilden, men det har inte gått för han har suttit på golvet och letat blind smulorna, och de smulorna finns inte. Det är bara tankar och de tankarna ger en upplevde som inte är på riktigt.

Där i början när vi inte har ett dömande, möts. Ärligt och rent. Då flödar livet. Där är vi sanna.

Alltid i möten som de, med ett djur, barn, främling på stan eller din kärlek. Förstå, då flödar livet på riktigt. Där är du FRI. 

Jisses, jag tänkte för nån dag sen att jag ofta har magiska möten med människor, och här kom svaret,

Jag är ofta vidöppen, som Leikur och där möter jag den som är hos mig.

Inte alltid. Ibland är jag en häxa, argsint och jävlig. 🧙🏼‍♀️

Men det går över, och när jag vaknar. Då lever jag igen.

Amen och puss 💋