Inte på långa vägar som förr, men ändå ett litet sniff på det med min känsliga nos.
Eftersom bilden plötsligt kom upp och den sa mig nåt, så ska jag dela med mig av det.
Vi går först tillbaka till hur det var då, och nu.
Jag slet. Jag slet så till den milda grad för att ALLA skulle må bra. Allt från grannar, jobbarkompisar, okända människor på nätet, mina barn, djur. ALLA försökte jag hjälpa. Jag for runt som ett torrt skinn.
Idag vill jag detsamma, och lever nog lika. En okänd människa på nätet kan få ett mess av mig, en granne får en tung matkasse uppburen, jag kan lyssna på ett trasigt hjärta på affären, skratta med ett barn i lekparken.
Jag fastnar inte där längre som förr.
Då visste jag inte vart lyckan och tryggheten fanns. Jag trodde mestadels att den satt i mig, rätt så långt. Men den sitter även i de andra. Det är inget jag kan ge bort. Och det var det jag försökte göra. Läka andra människor. Hjälpa de att vara lyckliga, uppskatta livet, älska lättare. Jag tog på mig en omöjlig hjälpande roll, för jag visste inte bättre.
Att idag veta att lyckan inte sitter i grannen, hunden, vädret eller lönen är en stor skillnad.
Och om vi återgår till texten: Don’t rush things. They will happen when they are supposed to. Let things fall into place. ❤️
För mig blev det en ”aha”
Jag faller i min egen fälla, och jag ser det inte ens. Att i min iver att hjälpa så vill jag vara steget före. När en nära är ur balans så vill jag ställa upp. Och det brister i mig när jag möts av kyla när jag är varm.
Så, vart sitter det? Om jag har en förväntan så sitter det hos mig. Att låta personen hitta sin egen väg, i sin takt och lita på att det faller på plats, förr eller senare, har inget med mig att göra. Visst, jag ser inom mig hur allt skulle kunna gå åt helvete. Men då är det väl menat så.
Hur oansvarigt låter inte det?
Det är tvärtom. Det är ansvarsfullt att släppa, modigt och kärleksfullt att låta var och en hitta sina egna svar. Även om vi lever under samma tak så lever vi i parallella världar. Därför kan vi aldrig begära av en annan person att se och känna det jag gör. Och helt meningslöst att kämpa för det.
Om vi säger kaffe, och ber fem personer beskriva kaffe så får du fem olika beskrivningar. Om två personer ser en solnedgång precis samtidigt så har de olika upplevelser av solnedgången fast de tittar på exakt samma sak.
Förstå hur mycket tid och ork vi lägger på att få den andra att se det JAG ser. Men det kommer aldrig hända. Det enda de ser kommer alltid vara det som kommer från deras själ och tankar.
Jag brinner så lätt. Jag menar inget illa, men där har vi det, don’t rush things.
Jag lever mitt liv i ett ”rush” i ett rus av liv. För det finns så mycket liv, kärlek och nyfikenhet i mig. Och jag glömmer att stanna upp ibland.
Så det här inlägget blir ett litet note to myself.
* Att förstå att jag inte är lösningen på nåt. Alla har sitt eget kaffe.
* För att min klocka rusar i en iver av liv, så lever inte alla så.
* Jag lägger pusslet direkt. Jag spiller ingen tid. Det bubblar i mig när nåt kittlar mig och jag är på, direkt. Andra lägger undan pusslet, bidar sin tid. Det faller på plats när det ska.
För mig gör detta att pulsen går ner direkt. När det här föll på plats i mig, en hyperventilerade kvinna som jagade livet och som äntligen på djupet förstod att det hänger inte på mig! Läs igen, ALLT hänger INTE på mig.
Jag vågade släppa och nåt magiskt hände.
Efter det kunde jag aldrig skena på samma sätt igen, även om jag nosar ibland på det gamla. Men det går inte att kliva tillbaka dit.
Det är som att när du väl lärde dig att cykla så glömmer du inte. Fast du skulle försöka glömma så sitter det i dig. Bara att cykla!
Njut i din värld, och låt andra njuta i sin. ❤️🌷❤️
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar