Mod

 Ni vet… När man står där i kvalet, vilsen och villrådig. Ibland i panik. Det kan handla om vad som helst egentligen. Säga hej till snyggingen i kassan på macken man spanat på, göra slut med sin partner, våga boka den där resan fast man kanske inte har råd, köpa sitt drömhus, våga hålla tal.

Beroende på vad man står inför så kan ju modet se annorlunda ut. För vissa är det en underbar utmaning, medans andra skiter på sig av skräck. Samma utmaning, men olika känslor inför det.

Jag är född med en nyfikenhet. Många gånger har jag stöttat andra i kliv jag ser att de självklart ska ta. Men själv står jag gärna lite Kalle bakom. Min nyfikenhet leder mig framåt, absolut, men inte fullt ut. Jag har kanske bara inte varit DÄR ännu, inte mognat klart. Lite som i kärlekslivet.

Appropå kärlekslivet så har min bästa vän trillat dit. Och jag gråter för hans skull, av lycka. Det är en sån fantastisk kärlekshistoria. Nu vill han att jag får uppleva detsamma.

 Ber mig börja dejta för faen, ta en kaffe med nån, visa upp mig, skriv in mig på en dejtingsajt. Du har slitigt och kämpat i halva ditt liv med barn och allt, det är din tur att få tillbaka nu, säger han. Du är så fin och omtänksam. Det är dags nu, jag hjälper dig att se om han är bra.😆

Mina ögon tårades faktiskt. Men, jag känner inget jubel i hjärtat. Mer att jag är för trött. Och jag tror att om meningen är att mannen jag ska förälska mig i ska komma till mig, då gör han det. Och då trillar jag, sen är det klart. Jag behöver inte skriva in mig på en app, eller dricka kaffe för att jaga rätt på Stackarn. 🤣

Nån enstaka gång tror jag att jag börjar vakna, men så sätter jag mig tillrätta under min korkek. Jag kan uppriktigt glädjas åt andras klick, och se deras pussel falla på plats. Älskar’t ❤️

Nu till modet. 

Jag har två saker som skrämt mig mest. Sjunga och kliva fram på t ex jobbet och ”visa upp mig”. Jag brinner inte för mitt jobb. När jag hade hand om en kille på jobbet brann jag. Och kunde sitta på möten med psykologer och team, inga problem. Men om de skulle ställa mig framför en grupp Secoiter och om jag skulle prata om mitt jobb då skulle jag inte ha mycket att säga. 😆

Inför ett sånguppdrag så har jag kunnat bli helt iskall, skakis innan jag ens står på scen. Jag har inte kunnat andas och paniken har tagit över hela mig. Jag har undrat hur det är möjligt att andra ens kan tycka att det är kul att sjunga inför en publik?

Lika nu när jag svarade på ett Mail som kan leda mig på nya vägar. Jag vet inte vart eller hur eller ens OM. Och paniken paralyserar mig. Livet stannar och jag är som en fastfrusen själ i panik.

Nu blir jag istället full i skratt när jag ”vaknar till liv”. 

Jag ser ”här och nu”. Min tanke målade upp en scen som inte ens finns. Jag blev rädd för filmen. 😆

Det är dags att ha tillit. Och vara nyfiken att se om livet vill något med detta spår, eller inte. Jag kanske får sitta under min korkek. Eller leva filmen som jag i nuläget ser på som skräckfilm mellan varven. 😆

Om det är så farligt som det verkar, är det förmodligen som vilket jobb som helst som kan tyckas läskigt innan man kan det.

Som det röriga med borrarna. Nu jobbar jag ju med de utan problem, och så gott som självgående 😍 och det har inte varit självklart innan. 😅

Modet sitter inte i att gå i terapi för att bearbeta sina rädslor, inte i att gå utanför sin comfortzone, jobba med sina tankar och tänka positivt.

Modet kommer när vi ser klart, och är här och nu. Vårt tänkande kollrar iväg oss på äventyr som inte ens finns. Och vi blir livrädda, stänger ner, törs inte.

Och där är risken stor att om rädslan får styra, då missar vi något helt underbart. Skillnaden på den som njuter och hoppar på, och den som tvekar och skiter i att ta en ”risk” är att den som inte tar tänkandet så allvarligt får det rätt najs och den som låter tankarna styra sitt liv stannar i ett liv med tankar av oro och stress.

Det finns även de som ”flyr” med att hoppa på projekt, boosta sitt ego och gör allt de kan för uppskattning, den personen följer inte sitt sanna flöde. Den lever för uppskattning utifrån. Och hur mycket den personen jagar blir den aldrig fullständigt lycklig eftersom den lagt sin lycka i andras händer. Den personen jagar sin egen svans. Men den personen vet bara inte om det. ❤️

Modet finns inom oss. Och även svaret. Att våga ha modet att ha TILLIT till att allt blir som det ska. 

Jag blir rädd ibland. Men jag stannar upp, andas och vet att jag inte har en aning om vad planen för mitt liv är. Jag behöver inte rusa in i en mans famn för att livet ska bli bäst, eller ta kliv på företaget. Jag kan luta mig bakåt och se vad som händer. Det tips jag fick av en kollega var ett big NO NO för mig, och bara därför tog jag ett kliv. För det som sa nej till mig, var mobbaren. Den som inte tror på mig. Innerst inne leder mobbaren fortfarande, men jag vet att jag inte ska lyssna.😁 Så vi får se vad som väntar Ankie Bankie Låda framöver. Alltid lär det mig nåt. ❤️

Glöm inte att modet är din kärna, den är du, den är det ljus som finns innanför din kropp, din själ. Om du släpper ditt ljus fritt, utan att döma det, eller försöka förstå. Då leds du rätt. Bara våga följ den väg som leder dig. Lyssna inte när mobbaren skriker, eller omgivningen som vill dra i dig. Låt dig ödmjukt ledas i livet och var sann emot dig själv. Se bara vad som händer. Michel Niel har gett tre råd fast vi 3p’are inte ger råd.

*show up

*be yourself

*see what happens 

Med andra ord så är budskapet lite djupare för den som ”ser”.

Att vara på plats, med sitt inre ljus som är jag. Att bara vara där, och sen se vad som händer. Helt fantastiskt verkligen.

All kärlek till just dig ❤️