När vet man?

 

Om det är ett beslut som ska tas, ett kliv och vi har inte en jäkla aning?

När hjärtat är så trasigt och det känns som det aldrig blir helt igen?

När smärtan gör att tårarna aldrig sinar.

Att vara positiv i det läget är inte på tapeten. Inte alls.

Och kan det inte få vara så?

När hjärtat slår som hårdast och själen skriker. Låt det göra det. Släpp ut. Omfamna det. Och låt det vara. Det är ingen fara.

Jag la ut en bild för ett tag sen om att låta såret vara, då läker det fortare.

Att veta att allt blir som det ska gör mig trygg. Att veta att jag inte behöver lägga mig i, bara låta det vara.

Det kommer ett svar till mig när tiden är inne, innan dess är allt som det ska. Oavsett om det gör ont eller är förvirrat. Eller ens glatt.

Hur kan jag veta det? Jag har testat. Och det fungerar varje gång, jag blir dessutom lugnare snabbare och ser klart.

Att acceptera att det tas om hand, att det löser sig är en befrielse.

Kolla efter själv. 🙏🏻

Kanske har jag alltid vetat det, men trott att jag varit tvungen att lösa allt. Jag har jagat min egen svans. Ibland tar jag fortfarande upp jakten. Men så drygt det blir! 🤣

Jag tjatar ibland. Att livet är enklare än vi tror.

Vi är födda till att ha det bra. Vi har bara missförstått hela grejen.

Men att födas med ett helt hjärta, leva med det och dö hel. Wow!! Det är väl något vi alla borde få uppleva?

Amen på det. ❤️