Min son hade ett sår. Inuti. Orsakat av en fånig bagatell om mat. I mitt hem behöver ingen svälta, och jag är full av lösningar. Tjong, stängdes dörren mitt i nyllet på mig. Han reglade dubbla lås runt hjärtat. Avstängd.
Han straffade mig på värsta tänkbara vis. Det som är det värsta man kan göra emot mig. Trodde han.
Och det fick vara så. Jag mådde inte dåligt. Jag pratade med pappan och vår som hade allt han behövde. Den som mådde sämst av detta var nog pappan.
Ibland slog tanken mig på hur det här skulle lösas? Sonen grävde sin egen grop. Och jag kunde bara stå och se på.
Jag pillade inte i såret. Jag lät både han och det slutna hjärtat vara. Och tänkte att han kommer OM han kommer.
Igår skjutsade jag Gabriel till sin far.
När jag kom hem stod sonen där med sin öppna famn, och den självklara kärlek som finns emellan oss.
Jag visste inte om han skulle komma tillbaka, visste inte hur stort såret var han pillade i. Ändå hade jag tillit till att även om inte jag hade en lösning, så skulle det lösa sig.
Det blev humor av det. Vi skämtade och bara fortsatte från där vi var. Inget ältande, förklarande utan ömsesidig respekt.
Jag hoppas att jag i en vuxen relation ska kunna ha det så här som med barnen. Även om vi bråkar ibland så ältar vi inte när det är över. Jag gillar det. ❤️
Att inte pilla i sår vare sig det är på kroppen eller i själen gör att vi läker snabbare. Vissa behöver kanske få pilla, men vad ger det i längden? Det gör mer ont och det tar längre tid innan det läker.🙏🏻
Puss 💖
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar