Everbody’s free

 

                 🎶Everbody’s free to feel good 🎶

Idag letade Gabriel efter en låt, jag visste inte vilken han menade. När han kom på vilken läste jag texten och kände bara WOW! Vilket budskap, i en sådan gammal slagdänga. 💃

Jag började skriva ett långt inlägg här i mitt andliga rum tidigare idag, men ett ynka litet feltryck gjorde att allt försvann. Så kan det gå.😅

Eftersom jag skriver i blindo i den känslan jag är i exakt då så är det omöjligt att skriva om det jag skrivit.

Jag har fått så mycket till mig den senaste tiden så det varit sjukt. Ändå är det lugnt. Fridsamt.

Igår fick jag en coachning. En person som faktiskt bad om just det. 

Senast vi hade kontakt var försvars murarna höga och fulla med taggtråd. Ingen kontakt alls. Jag släppte i kärlek och tänkte att vi hörs nog inte mer.

En coachning till den personen hade jag aldrig trott. Jag släppte den tanken och öppnade upp. Brydde mig inte alls hur det togs emot den här gången. Hade inte en aning om vad jag skulle skriva. Men ut kom det.

Och det togs emot. Plötsligt var vägen vidöppen. Inga taggar eller försvar. Bara vilja att förstå. Vackert. Den här gången var det tacksamt och kärleksfullt. Och jag lät mig användas.

Det låter säkert konstigt men jag ser det som att vi alla har ett inre ljus, och vår uppgift är att hålla lågan levande.

När vi lever utifrån och in försvagas lågan, och när vi tror på det vi tänker, och på andras tankar och åsikter.

T ex, vi tittar på mig. Att alltid låta alla andra komma först. Bry sig mer om andra. Ja, kärleksfullt mot omvärlden men inte ansvarsfullt emot mig själv.

Jag har kört över mina egna resurser fler än en gång. För att inte såra någon. Inte ens hårfrisörskan som tvättar mitt hår och undrar om vattnet är bra, eller för varmt? Det går bra säger jag fast det svider i huvudet. Vill inte att hon ska bli ledsen.

Rädd att dömas, det har varit grejen. Att smälta in. Inte sticka ut. Mer än gärna hjälpt andra på den vägen, för att nå sina drömmars mål. Men själv rädd att synas och bli synad.

Mannen jag älskat som alltid hittade den rätta direkt efter mig.  Jag var aldrig hans dröm och jag letade gärna vidare åt mannen fast han var på min sida. Jag var aldrig bra nog.

När jag förstod att jag fått allt om bakfoten. Att livet istället ska levas inifrån och ut, förändrades allt. Eller inte riktigt allt. Att ta plats satt benhårt. Det är inte min grej. Även fast livet skickar platsen åt mig och jag ibland utmanar mig så är det inget jag njutit av. Jag bara är oerhört mycket i livets kärna. Men inte mer än så.

Jag har hört:

Bara för att du tar plats, så tar du ingen annans.

Det har jag inte alls förstått. Klart jag gör! Och min plats vill alltid någon annan ha. När jag hade hand om proverna på jobbet, mina djur, mannen, osv.

Jag har inte gett bort mina barn, men nästan allt annat. Prästen jag gick i samtal hos för många år sen rev sig i huvudet och tyckte att jag var gränslös och hade en naiv syn på kärlek.

Hur min låga kunnat lysa överhuvudtaget är ju ett under. 

I relationer lyste den starkt, åt oss båda tills blicken vändes mot mig. Kritiska iakttagelser och lågan började dö. Jag har kämpat och verkligen krympt mig. Gråtit tills jag spytt och älskat mig sönder och samman. 

Utifrån och in. Klart det inte funkade!

Om vi funkar lika?  Om vi alla har ett inre ljus att värna om, om vi bara är kärlek i grund och botten. Perfekta varelser därinne som inte vill ont, tvärtom. Kärlek vill VÄL.

Om jag istället för att fokusera på alla andras ljus, tittat på mitt. Och insett att ju starkare min låga lyser, desto mer kärlek har jag att ge.

Jag har återhämtat och byggt upp mig under de år jag varit singel. Då har jag varit lycklig, fullt ut mycket oftare än i en relation. Och varför? Jag har levt inifrån och ut.

Med en man har jag låtit han komma först. Ofta barnen också. Men med barnen har jag varit mer trygg med.

Jag har trott att jag gjort rätt. Att det varit kärleksfullt.

Jag har en ny syn idag. Och jag bombaderas med insikter hela tiden.

Jag kan inte få ner allt. Tyvärr.

När jag släckt min inre låga, ja, det har varit jag själv som gjort det. Jag har inte förstått bättre fast min kropp och själ försökt visa mig det. Jag har förstått en del, men inte allt.

Det gör jag inte nu heller, men det jag förstår är att vi alla behövs, allas våra ljus. Om min låga brinner starkt så slocknar inte någon annans, tvärtom. Det kan lysa fram en väg pga att kärlek vill väl.

 Om någon annans låga försvagas pga mig, så handlar det om den personen och sin kamp. Aldrig om mig. Lika lite som när min låga krymper handlar det om mina tankar och min ”dröm” jag fastnat i.

Det handlar heller inte om mig när jag är i min rena energi, i flow som man också kan kalla det.

Som när jag skriver i blindo, eller går upp i sången så tid och rum försvinner. Det har heller inte med mig att göra. Jag kan låta mig ”användas”. 

Om jag inte lägger mig i så mycket så blir jag fri, Att må bra.

Jag har varit expert på att lägga mig i. Men fast jag inte gör det kommer människor och vill ha en ”Ankie-dos”. Hur fint är inte det?😢❤️

Jag får mer och mer tillit att släppa taget. Att låta livet ta över och sätta mig tillrätta i baksätet och njuta av resan. Med frid i sinnet.

Ibland kliver folk på, och ibland av. 

             🎶 everbody’s free to feel good🎶

Sen att älska gränslöst. Det är ju faktiskt det som är poängen. 💞

Mer kärlek till folket! 😍