Döden

 

Ingen av oss kommer undan döden.

När jag var 11 år och skulle somna hamnade jag ibland i ett ”tillstånd” där jag var vilse. Jag var tvungen att andas, försöka öppna ögonen för att ”komma tillbaka”. Jag blev så oerhört rädd.

Jag trodde alla hade det här. Minns när jag pratade om det med min sambo:

-Du vet, när man var barn och skulle sova och kom in i det där mörkret och kom vilse? 

Han fattade noll, och jag känner bara en person som upplevt detsamma.

När jag mediterade, då hamnade jag där igen. Hjärtat slog i vild panik när jag började försvinna.

Ett medium sa att jag hade en ut ur kroppen upplevelse och jag skulle aldrig meditera ensam, det fanns risk att jag aldrig kom tillbaka.

Jag blev ju inte mindre rädd kan jag ju säga. Men denna nyfikenhet i mig. Som aldrig ger sig. Klart jag fortsatte, utmanade gränserna. Öppnade upp för den värld jag inte alls förstod.

Jag såg saker, reste genom tiden, var i en enorm frihet. En gång var jag allt. Hela universum. Det fanns ingen början och inget slut. 

Kanske inget man berättar i fikarummet precis. Jag vet inte ens om jag pratat om det.

När min farfar dog var jag 13 år. Det var den första jag kände som dog. Jag blev i smyg ett litet barn på nätterna. Snuttefilt jag inte ens haft som barn. Jag sörjde så hårt. Och jag var rädd för slutet. Va det mörkret jag var vilse i? Fanns man inte efter döden? Ett totalt slut förnimmande  jag som skrämde vettet ur mig.

I den sorgen mötte jag Jesus. Ja men, varför inte prova den vägen?

Den var en buss på skolgården med ungdomar från pingstkyrkan som pratade med oss i högstadiet. Och den nyfikna, dvs jag kunde inte stå emot utan hängde med på ett möte.

Det låter ju helt sjukt, men när de bad för mig försvann allt tungt i mig, hela jag fylldes av ett inre ljus. En stark kärlek och frid. Jag kände mig helt ren inombords vilket de förklarade att nu var jag frälst.

Det kristna livet passade inte mig.

Jag såg alla fel jag gjorde, hörde det elaka i mig som gjorde mig till en vidrig människa. Jag syndade ständigt och bad Gud om förlåtelse. Tänk också att i detta var jag i puberteten med allt vad det innebär. 

Alkohol kom in i bilden, förälskelser och ett enormt dåligt självförtroende. Så jävla ful och värdelös som jag var.

Jag gjorde slut med Gud när jag förstod att jag mådde sämre av det.

Astrologin kom in i mitt liv. Att vara fisk var inte alls dumt! Det fanns en massa bra saker det stod om mig. Som ett blygt barn läste jag det och kände att ja.. Det där stämmer!! Är jag alltså inte så dålig?

Den andra världen. De själar som visade sig för mig gjorde jag inget av. Jag bara noterade de.

Även här nyfiken, men inget som ”tog över”. Det lockade inte. Jag såg de bara.

Det har kommit in annat i min väg som gjort mig nyfiken, men när 3p kom så behövde jag inget mer.

Lustigt nog lite lika men inte riktigt som när jag blev frälst.

3p gav mig landningen, att jag äntligen står stadigt. Fräsningen gjorde mig ren. Hör det ihop? Var fräsningen egentligen en förnimmelse av det starka och intelligenta vi alla utgår ifrån? 

Det vi har satt namn på inom olika regioner eftersom vi måste veta och förstå? Tänk om alla religioner bara är en vägvisare, och inte nåt vi slaviskt ska följa? 

Om vi släpper allt och bara är, då är det större chans att  vi kan förstå här på jorden.

Jag har varit rädd för att dö. Det är när jag nosat på den gräns jag nosade på som barn. Det går inte med ord att förklara.

Då hjärtat slog när min kropp var fylld av nikotin och jag kunde FÖRSTÅ att hjärtat skulle sluta slå. Många ggr har det ilat i mig av skräck när jag kunnat veta att det är över en dag. Och vem, vad är jag då? Vart tar jag vägen?

För ett tag sen såg jag en serie om nära döden upplevelser, medium osv och då kom lugnet.

Min bror gjorde en massa bus efter han dött som roade mig. Men när jag utbildade mig till coach så stängde jag den dörren. 

Alla andra metoder gjorde oss mer förvirrade. Det kunde vi ta upp sen. Men för att ha en liten chans att höra vad Tomas och Dennis verkligen sa, så stängde jag ner allt annat jag lyssnat på. Och det var skönt att ha bara det när jag väl förstod.

Nåt hände iaf när jag sett på serien. Jag bad brorsan om förlåtelse för att jag stängt till, och bad honom visa om han fortfarande var kvar.

Vips började han öppna den skåplucka som var ett av alla bus han gjort.

Det gjorde att jag förstod att vi är del av något stort och mer vackert än vi kan förstå. De 3p’na hjälper oss att vara mer i det vi verkligen är. I vårt sanna  jag, men jag har ändå missat mycket.

Jag är inte ett dugg rädd för att dö längre. Det ilar inte ens av skräck. När jag var allt, i min meditation nuddade jag liiiiite av det som händer. Inte ens det är nära det vackra som väntar gissar jag.

När jag var barn, minns exakt vart jag gick när jag fick insikten att när jag dör, då kommer jag höra alla sånger jag någonsin sjungit.

Vart kom det ifrån? 

Och tänk alla sånger jag sjungit under åren. Vilken tid det skulle ta, om tid fanns. Allt kommer finnas plats. Allt har en mening.

Min syn idag är att mitt inre ljus som lyser, min själ. Det är jag. Livet och min kropp ger mig förutsättningar och jag har oskyldigt begränsat mig.

Redan där i tonåren, då lyssnade jag mer på den elaka rösten i huvudet än på det ljusa som fyllt mig. Även då hörde jag bakom ord, såg saker andra inte såg, och såg in i människors sorg fast de försökte le.

Jag har oskyldigt förstört för mig själv. Även kärlek till män. Jag har på riktigt trott att fixande och trixande och allt ältande ska föra oss framåt fast mönstren i relationer gick om och om igen. Klart det var fel på MIG! Som alltid.

Idag förstår jag annat. Att jag är lika perfekt som alla andra. Vårt inre ljus är perfekt. Det är det vi fyller huvudet med som ställer till det. Och det vi ”tror”på som gör att vi missar livet. Vi blir blinda.

I en relation av ältande så ser vi inte vår partners ljus. Vi målar om de med det mörker vi känner. Direkt vi kanske går undan, andas och släpper, så lyser kärleken igen. 

Jag fick en fråga en gång hade du kunnat vara ihop med någon av dina ex idag om du visste det här?

Svar ja. Men allt händer av en anledning. Jag visste inte då. Livet har sina vägar och idag har jag större tillit till det än förr.

Det som börjar komma till mig nu är att även våga låta livet ta form via mig som låter sjukt. Jag vet. Hur förklarar jag det?

Rädslan att sjunga, rädslan att inte kunna coacha, rädslor... 

Jag har nyligen greppat även det, att rädslan är ok. Jag är inte min rädsla. Det här går inte att förklara.

Men rädslan gör mig trångsynt och stängd. Den gör att jag missar upplevelser.

Det är ok att vara rädd, men om jag på allvar förstår att rädslan inte är JAG, den stänger ner mig. Den stänger ner min inre låga. Jag har grubblat förr på vad det funnits i mig som så lätt kan få andra människor att släppa rädslor? Men jag har aldrig mött andra  som kunnat göra detsamma till mig. Och jag har själv inte kunnat hjälpa mig.

Jag har accepterat det och mer än gärna suttit som Kalle bakom. Hand i hand med rädslan och tänkt att andra gör det bättre.

Ord kommer till mig. Och det är nog först nu jag börjar lyssna. Nu kanske jag mognat? Nu börjar tiden bli inne kanske att vända nyfikenheten till mitt inre. Att förstå att det unika som lyser ut genom mina ögon har sån otrolig kraft.

Jag har oskyldigt lagt det lite här och där. Utanpå mig själv. I min iver att hjälpa till läkning.

Nåt vill ut. Som jag stoppat. Och det börjar bli dags att öppna dörren. Vara nyfiken och öppen för att se vad som kommer ut, och vart det för mig. Min lilla ”skyldighet” är att följa med på resan och ha tillit till att allt är precis som det ska.

Amen ✨❤️✨