Trasiga själar & sång

 

Ju mer trasigt, desto mer kärlek. Jag vill sprida all kärlek som ryms i mig till de som har ont.

Något har hänt mig. Det blir svårare och svårare att gömma mig. Jag hör mig säga till han på jobbet som har ont.

Han:  -Jag ska gå i Norberg på stresshantering.

Jag:  -Ok, du minns det vi pratade om? Om det inte hjälper. Då kommer du till mig?

Han:  Jag ska prata med en psykolog också.

Jag:  -Ok, om det inte hjälper. Då kommer du till mig?

Han:  -Jag ska nog prova lite sömn terapi och kanske  få nå piller.

Jag:  -Ok, och om inte det heller skulle hjälpa lovar du att komma och prata med mig? ✨🙏🏻✨

Han behöver visst gå den långa vägen, och förhoppningsvis hjälper det. Iaf för stunden. Vilket är helt ok. Nu vet han iaf det finns en annan väg OM han vill.

Det har varit ett flertal jag känner som haft problem relationsproblem den senaste tiden. Någon som funderade på att lämna, en som har lämnat, en som ska, och en som jag hoppas kommer till insikt innan det går så långt. Vill att det ska lösa sig där.

I morgon kommer den nyfikna och det gör mig GLAD! Tänk att få prata med en som lyssnat massor på Tomas och Dennis och se hur nära personen är! Jätte roligt! ❤️

Jag skrev i andra bloggen om att jag varit och sjungit idag. Jag sa ifrån förra gången, jag var så trött. 

Jag har haft problem med halsen igen, som jag haft förr.

Ostabil och hes. Såå tråkigt. Ingen koll, den brast osv. Tänkte på det Dennis sagt. Show up, be yourself, see what happens.

Det betyder att vara på plats, släppa allt som ”är” jag och vara det som verkligen är jag. Det som är inifrån och ut. Och sen bara se vad det blir av det.

Rösten blir trasig snabbt. Men jag sjunger, testar lite under vägen, och jag GÖR det. Jag sjöng ena Carola låten jätte bra, innerligt, men hade svårt på höjden istället men det funkade.

Jag undrar vad kantorn snappat upp hos mig, eftersom hon fångat mig. Det är helt otroligt. Jag sjunger som jag aldrig sjungit. Och jag kan knappt fatta det själv. När jag tar i från tårna är något bara mina barn hört. 😁

Det är en upplevelse.

Jag hörde nåt att när man väl sett, då går det inte att se det igen.

T ex den gången jag såg en stor fågel, och det var får.

Då kan det inte bli en fågel igen. Eller den gången jag blev förvånad över att rådjur var på trottoaren så nära stan, det var en Grand danois.

Det kanske är så att när jag väl låter livet flöda genom min strupe och slutar motarbeta det, då kan jag inte klä på mig ”gömmaAnkie” kostymen igen. Den är borta.

Och samma när vi som sett och nosat på de tre p’na,  inte kan inte se på något annat sätt igen.

Jag fick så många insikter, sen är det som att jag blir ”mätt”. Då är jag bara Ankie som ÄR. Inget annat. Och det är så himla skönt. Ändå pratar jag och det kommer fram människor. Den glimrande inre svampen jobbar med sitt medans jag är i ett mellanrum. Det är underbart att bli exalterad, alla insikter, idéer flimrar förbi och jag vet inte vart jag ska göra av allt.

Jag vet att det kommer när det är dags. Nu är jag HÄR, och jag gillar mitt NU. Jag gillar skjutsen jag får till min inre kärna. Att det kommer ut. Att jag äntligen är trygg. Jisses, nu gråter Ankie Bankie låda.

När jag var nio år och frågade pappa:

Hur gammal ska man vara för att vara sångerska? 

Hans svar var 12 år. Jag har fnissat för när jag var 12 år var jag ingen sångerska, och inte nu heller.

När Beata kallar mig sångerska, då fnissade jag i smyg. Men idag när jag gick ur kyrkan fnissade jag av en helt annan orsak. Det var av den mäktiga känslan vi delat. Och ut ur kyrkan gick jag, en sångerska! 😢❤️❤️❤️