Fredag

 

Insikter har haglat. Men jag släpper allt som jag brukar och ser helt enkelt vad som kommer ur mig.

Jag ser vad känslor gör när det ”tar över”.

Den dejt jag hade som inte blev alls som vi hoppades.

Vi möttes med förhoppningar. Som inte riktigt stämde in på det vi drömt.

Att gå från dröm till dröm är spännande. Jag vaknar ur den ena, för att gå in i nästa.

Lärde jag mig något?

Ja, att livet vet och vill mer och annat än jag själv.

En del av mig har hängt kvar med M drömmen. I han jag älskade så högt. Det var skönt att minnas  honom eftersom det var okej. När jag visste att det bara var en dröm så spelade det ingen roll. Ibland unnade jag mig det. Men det innebar inte att jag ville något med det. Han har sitt liv och sin lycka.

Jag min. 

Men mysigt ibland att bara drömma.

Så kom en attraktion som jag trodde. Och han med. Poff försvann den gamla drömmen och snabbt börjades det vävas på den nya. Oj! Vi skulle ses! Skulle det stämma när vi sågs?

Näää. Det gjorde det kanske inte. Jag bryr mig inte om varför. Jag bara har låtit det vara.

Och svaret kom, det var inte vi. Som magkänslan sa

Båda drömmarna är avslutade och borta nu. Jag kan inte ens drömma om M mer. Han är borta.

Kvar infinner sig en total frihet. 

När jag träffade den andre och det väcktes upp tankar som väckte upp känslor blev allt ett enda kaos. Fort skulle det gå också. Vi hade inte ens petat på varandra.

Den brådskan förstår jag mig inte riktigt på. Varför det?

Är det farligt att stanna upp? Se vad som händer?

Tåget kör, och jag hinner inte med resan, jag blir ensam kvar för tåget går alltid.

Och tur är väl det.

För jag orkar ärligt inte.

Jag orkar inte förklara och försvara.

Hela själen sätter sig emot det och nu är jag enormt tacksam över det.

Minns när jag låg på toagolvet i en relation  och grät så jag kräktes och bestämde mig för att aldrig hamna där igen.

Det gjorde jag inte men jag hamnade i försvar och viljan att förklara mig. Jag insåg att det hjälpte aldrig. Det blev faktiskt värre.

Om jag öppnade truten var det som att kasta bensin på elden, orden tog fyr, och istället för förståelse blev det värre.

Att gå iväg för att andas var också fel. Vilket egentligen är det bästa om den andra sidan hade förstått det.

Att det är okej att gå iväg för att lugna sig. När hjärtat slår i rätt takt är jag mottaglig.

Innan dess är mitt huvud fullt av skit=tankar. Och vi båda är två stora idioter utan rätt och fel. Bara två

stackare i kaos.

Att släppa, andas. Att få klart sinne, då kan vi bli ett igen.

Jag tror på det här. Av hela mitt hjärta.

Att ha tillit att vi vill varandras bästa och att det är OKEJ att bete sig som en idiot.

Det går över.

Det är den öppna famnen som räknas. Inte måttstocken på rätt och fel.

Jag vill inte in där. I det tunga, hjärtlösa, maktkampen i det som kallas kärlek. Som alla strävar efter. En partner. 

Här ligger jag i soffan. Lugn och ro.

Varför välja bort det? 😍

För mig är detta kärlek.

En dag kanske han kommer. Han, den där mannen som kommer sitta under korkeken med mig. Som kommer skratta och leka. Älska och gråta, utvecklas och vara nyfiken och leva. Vad vi skulle LEVA.

Innan dess så är jag här. I mitt eget paradis. Och helvete ibland. Det är det som kallas livet.

Och det är kärlek. ❤️

Jag hoppades att han jag träffade var just han. Men han

kommer vara min vän. Jag är hans syster. Och det är så himla FINT. Verkligen vackert. Det bästa faktiskt. Så vi möttes inte i onödan. Livet hade en plan även där.

Puss! ❤️