Att bli insläppt

 

För mig har det känts som att runt hästar, finns det ofta en mur. Och för att komma igenom den behöver jag vara både finurlig, kärleksfull och alltigenom sann.

En häst kan ha ett pannben som inte går av hackor. 

En annan har gömt sig bakom en fasad av slöhet.

En tredje kan vara osäker. 

Att nå deras rena energi, och få det förtroende är en gåva som är otroligt vacker. Det är en belöning från himmelriket.

När en häst möter mig och släpper garden kommer jag in i deras värld.

Lustigt nog är vi människor väldigt lika hästar. Det har på något sätt alltid varit självklart för mig. Och jag har sett att människan gärna vill att någon ser in i deras hemliga rum. Att därinne, finns allt på riktigt.

Vi är rädda om det, för vi förstår inte alltid att om den andra kommer med ren energi så uppstår en villkorslös kärlek. Och den gör aldrig ont. Det är vackert att släppa in och bli insläppt.

Jag pratar om en ren kärlek.

Eftersom hästvärlden är relativt ny för mig, så har en ny värld öppnats. Och just hästar är så häftiga med det ordlösa. Vilket fascinerar mig.

Vi människor förstör mycket genom alla etiketter av ord.

Orden tolkas bokstavligt och sen är vi fast. Vi ser inte klart utan läser och synar orden gång på gång och vips hamnar vi i vårt eget fängelse som inte har ett skit att göra med världen, eller personerna därute. Det börjar istället handla om oss och vår egen tolkning.

Det har för mig och säkert för många andra, lett oss på villovägar och långt bort från dit vi vill vara. I gemenskap.

Jag förstod inte bättre förr. Jag ville så väl. Men det blev inte som jag tänkt.

I efterhand kanske allt blev exakt som det skulle. Vad vet jag vad livet vill och vart det leder mig innan allt är slut?

Men något jag vill ha med mig är att låta saker va. Att inte försöka att tolka signaler.  Lita på att allt är som det ska.

Trädet står tydligen stadigt även om rötterna är ovan eller under jord.

Livskraften lyser alltså lika stark inom som utanpå mig. Allt är liv. Inget jag behöver lägga mig i. Om jag låter den flöda fri, så släpps jag in, och släpper in de som ska förenas med mig. Svårare än så är det inte. Då står jag stadigt.

Vissa har lättare för att släppa in. Andra har lättare för att hitta den där nyckeln som de låser upp med om det stängda hjärtat, så allt kan flöda fritt igen.

Det är väl det vi drömmer om?

Att bli älskad. Fri att vara den jag är, utan etiketter och krav för att vara accepterad. Ju mindre vi kämpar för de bitarna desto stadigare står vi.

Nåt som faktiskt verkade helt galet förr. Jag gjorde ALLT för att förstå. Tänk om jag vetat att ju mindre jag försökte desto mer skulle jag förstå.

Ut stillheten kommer svaren. ❤️