De första stegen

Bubblet tog över, det svar som sa sitt i mig. Det fanns inget annat.
Jag kunde inte ens tänka mig tågresan, och alla fasor som kunde hända, det som alltid annars förlamade mig.
Jag liksom stängde den dörren.

Visst, jag sprang i panik i tågbytena. Frågade alla, förlitade mig på de som visste, själv hade jag ingen aning, men jag bjöd på det.
Det var ju ganska roligt.

Jag kom fram till Landskrona, i Örenäs slott skulle vi hålla till.
Nina, som ordnat bokningar och allt praktiskt checkade in mig och visade mig rummet.
Jag pustade ut när jag kom till rummet. Behövde jag utsätta mig mer, eller kunde jag få gömma mig där?
Svar, vi skulle ju äta middag, så det fanns inte en chans att gömma mig.

Jag gick ut till de andra. Det droppade in en efter en. Vi hälsade och jag försökte minnas namnen som svepte förbi. Vi hade alla kul åt det där, att minnas namn. Det var avslappnat.
Tomas var där och den första jag hälsade på.
Så innerligt varm och ärligt fin människa.

Jag tydde mig till Britt-Marie. Vi hade varann på något sätt. Jag var liksom nykomlingen i gänget. Alla andra verkade ha lyssnat på Tomas och Dennis i flera år, medans jag bara lyssnat några veckor. Och jag hade valt att inte lyssna alls under den veckan innan jag åkte. Varför vet jag inte.

Kursdag nr ett var djup. Jag som trott att jag var djup, jag var visst inte det. Framförallt Dennis pratade med ett djup jag aldrig varit med om, och jag var lost.
Tomas flikade in ibland med en lätthet, men jag var som sagt mestadels borta.

Jag hade skrivit i mitt mail till Tomas att jag var nyfiken, men att poletten inte trillat ner.
Nu kändes det som att det aldrig ens funnits någon polett. Alla andra som lyssnat verkade förstå allt.

Innan middagen kom Tomas fram och frågade hur det kändes.
-Jag är helt förvirrad, svarade jag.
-Bra, sa han och såg väldigt nöjd ut.

Kursen fortsatte och sista dagen hastade jag hemåt.
På tåget, och så iväg, som en liten förvirrad höna sprang jag mellan mina tågbyten. Små road av mig själv. Hjärtat bankade hårt mellan varven.

Väl hemma gick jag som i ett töcken.
Jag kan få flimmerfläckar efter perioder av stress. De kommer aldrig mitt i stressen utan det blir som hjärnan slår av, jag blir trött och det går inte att stressa.
Då slår den till, flimmer fläcken som gör mig blind. Efter en sån attack går det inte att stressa, men jag är snart på banan igen.

Jag var liksom där, väntade på flimret som aldrig kom.
Jag kunde inte stressa.
Alla mina lappar, de gula små påminnelselapparna jag haft överallt var borta insåg jag häpet.
Jag var till stallet, flängde runt överallt som jag alltid gjort, men ingen stress, och inget flimmer.
Märkligt. Det kändes som jag hade mycket mer tid än vanligt.

Jag hade en dröm en natt.

Jag drömde att jag stod i köket och lagade mat. Tristan, min son kom in och ställde sig bredvid mig och var så stressad, han mådde dåligt.
Jag undrade vad som hänt?

-Gabriel (min stora son) och jag har sån ångest, sa han.
-Okej, sa jag. Varför det?
-Vi törs inte åka tunnelbana med hundarna mer, det går bara inte. Vi mår så fruktansvärt dåligt.

Jag såg vilken ångest han hade.
Jag frågade:
-Men är du i tunnelbanan nu?
-Nej, svarade han. Jag är i köket.
-Ja, varför har du ångest då för? Du är inte ens på tunnelbanan,. Sen tänkte jag, vi har inte ens en tunnelbana i Fagersta.

Nästa dröm sitter min vuxna son och ska köra bil. I verkligheten har han inte ens körkort.
Vi var på väg till sommarstugan, som vi inte äger längre.
Han kom till en backe där någon parkerat så vi inte kom förbi, det var dessutom snö. Jag sa att han fick backa.
När han backat kom en kvinna som bodde vid huset där bilen stod. Hon sa att vi kunde åka förbi på vänster sida.
-Nej, det går inte för all snö, svarade jag.
-Vadå, det är ju plogat sa hon.

När jag tittade efter var det plötsligt plogat!
Men i min dröm fick man tydligen inte åka om på vänster sida, det var strängt förbjudet.
-Äh, svarade hon. Det är ingen fara. Vi är mitt ute i skogen, det spelar ingen roll. Det kommer inget, det är bara att köra.

-Nej, det gör vi inte sa jag. Plus att jag vet de andra backarna som kommer framöver. Det är ingen idé att åka, vi kommer fastna för jag har dåliga däck.

Där kom mitt tjong. Utan analys av drömmen, utan något alls var det som en pusselbit mjukt lade sig till rätta och det var liksom svaret. Plötsligt så förstod jag.

Om jag ska försöka mig på att förklara drömmen om inte andra förstår så när Tristan stod i köket och hade ångest.
Han målade  upp ett scenario i sitt inre som han upplevde, och det gav honom ångest.
I själva verket stod han i köket och var inte ens på tunnelbanan.
När tanken gått så långt så det ger oss ångest, då är vi fast i tankarna.

Jag hade fått förklarat att tanken inte är något. Den är en illusion, men den verkar verklig för den som upplever den.
Tanken går igenom våra sinnen. Smaken, lukten, känseln, synen och hörseln. Vilket gör att tanken känns sann.
Men du kan aldrig fånga tanken, Du kan inte ens bestämma var du ska tänka i morgon eller om tre sekunder.

Så enkelt som drömmen beskriver.
Du är inte på tunnelbanan, du står i köket, och jag vet ju att vi inte ens HAR en tunnelbana, men för Tristan var det verkligt.

Oavsett vad vi skrämmer upp oss med, där framme, i fantasin men kollar vi närmare så inser vi att vi drömmer. Hjärtat börjar rusa, vi lever oss in och förlorar oss.
Det är egentligen ingen skillnad på nattens drömmar, som dagens. Det går att vakna även i de dagliga drömmarna.

Gabriel i bilen.
Där har vi framtiden.
Även här ett scenario. Det är ingen idé.
Hur många gånger har vi inte fegat ur?
Vi tror oss veta slutresultatet så det är ingen idé att möta det som väntar därframme.

Om vi kikar på det förfluta och framtiden så finns det inte.
Den enda tiden som finns är NU.
Det här tyckte jag lät helt galet.
Men drömmen visade mig att det är så.

Du kan bara komma åt det förflutna genom att tänka på det, likaså framtiden.
Om vi hade en tidsmaskin så hade vi kunnat ta oss dit.
Men det finns ingen sådan maskin, bara tanken kan ta oss framåt och bakåt.
Och den är en illusion, ingenting.

Drömmarna gav min en insikt.

Nästa gång jag åkte tåg till Landskrona var jag lugn.
Hjärtat slog inte i panik.
Plötsligt SÅG jag skyltarna. Jag häpnades över att jag kunde åka tåg! Wow!

I efterhand förstod jag grejen.
Vi tar Ankie första gången , den yra hönan som inte såg ett skit och fick förlita sig på andra.

Där var jag fast i tankarna, som Tristan i köket.
När vi förlorat oss i tanken blir vi blinda. Vi kan varken se, höra. Alla sinnen är blockerade, allt är stängt.

Ankie som kan åka tåg.
Jag var i klarhet. Det var lugnt i hjärnkontoret. Tankarna hade tagit semester och då SÅG jag. Inget virrvarr i huvudet som tog över och störde mig.

Skillnaden med att vara fast i tankarna och att inte vara det är hur stort som helst.
Och det lugn som kom när tankarna avslöjades för vad de är, ingenting förändrade hela mitt liv.

Bortom tanken finns lugnet.
Jag förlorar mig ibland, men det gör inget. Jag vaknar snabbare och sitter inte kvar där.
Jag har också sett att många gånger har det här funnits men jag förstod det inte. Och jag skulle aldrig förstått det utan Tomas och Dennis hjälp.

Det sköna är att det inte är en metod, det handlar bara om att förstå hur vi fungerar, hur en upplevelse tar form.
Hur vi oskyldigt har trott på tanken, och hur vi levt utifrån och in. När det egentligen är tvärtom.
Och det är så logiskt.
Det handlar om tre principer.
Och de förklarar alla upplevelser vi har.
Häftigt.

Jag går inte och tänker på tankar, medvetandet och livskraften. Hur var det nu igen?
Insikten är som att jag lärde mig cykla.
När jag förstod hur jag cyklar så vet jag. Jag kan få olika cyklar, men principen är densamma på vilken cykel jag än sätter mig på.
Olika cyklar=olika upplevelser.

Med lugn i sinnet så har jag upplevt mig som den mamma jag alltid velat vara.
Jag pratar med lugn röst, är närvarande, hetsar inte upp mig som förr när stressen åt mig mig inifrån.
Jag jagar inte.

När de sa att det inte är upp till mig, förstod jag inte hur det inte kunde vara det?
Jag var ju ensam, vem skulle göra det?
Jag har fyra barn.

Jag hade tillit, jag började släppa.
Och saker löste sig utan att jag blandade mig i! Vilken jäkla lättnad!!

I denna veva älskade jag fortfarande mannen jag haft en relation med.
Han började samtidigt en silversmideskurs.
Jag tyckte det var häftigt att vi båda gick på kurs, vi lyssnade på utvecklingsböcker. Hoppet var att vi skulle älska igen, återförenas för det fanns liksom inget annat.
Det skulle lösa sig i min värld.

Jag fick min första dip. Och skrev ett förvirrande mail till Tomas.
Jag tänkte på mannen och kvinnan i sandlådan.

De kastar sand på varandra, ord som slängs, sårar, avstånd.

Shit!! Tankar är ju ingenting! Vad är det de kastar på varandra? Svar ingenting!
Ok, jag tittade närmare.
Det här har gjort mig rädd att ha en relation eftersom jag aldrig passar in i längden.
Vad är det jag är rädd för?
Svar, ingenting.

Nu kan jag skratta åt det, men när det här började komma till mig så hängde liksom allt löst och jag förstod inte.
Då ringde Tomas.
Jag fick ur mig det förvirrande insikterna och hur gärna jag ville berätta för den man jag älskade om detta.
-Är han mottaglig? Är han nyfiken? Undrade han.
-Jag vet inte, svarade jag ärligt.

Jag la det åt sidan och nu förstår jag förhållande grejen som jag aldrig förstått hur mycket jag än klurat på det.
Hur logiskt allt ÄR.

Vi tar av och på relationer.

När vi är "på", så ska vi reda ut, förklara, försvara, bena ut för att vi ska komma varandra närmare.
Då ser vi inte skogen för alla träd. Vi är som när jag springer på tågstationen, blind. Vi är helt förlorade i våra tankar och vi kan inte möta en annan i det läget.

Vi gör slut.
Lugnet kommer. Hmm.... Varför sa jag inte SÅ? Jag menade ju inte som han tog det? Båda har lagt tankarna åt sidan, och där i klarheten kan de mötas. Där kan de se och höra varandra igen. De återförenas.
Tills de hamnar i att förklara och försvara igen, så går det runt., runt, runt.

Jag har sett det, att om jag kliver ur karusellen av ord, så kan jag andas. Få kontakt med mig själv. Men det har kunnat hota den andre, men det var egentligen det bästa som kunde hända.
För mig iaf.
För andra kanske tanketåget tutar på förfullt i skallen när de är ensamma, och de har ingen ventil att få ut det på, och de tror att allt det där som far runt i huvudet stämmer. De är förlorade i sitt eget fängelse, oskyldigt. De vet själva inte om det.
De tror att om partnern bara kunde skärpa sig, om barnen skärpte sig, om chefen skärpte sig, eller kassörskan eller vad som helst.
Men det sitter inte där.

Förstå hur SKÖNT det var att få denna insikt.
Det sitter inte DÄR.

Jag som sökt mitt hem i en man, och hemmet var aldrig där. Det var närmare än jag trodde.
Att bygga upp en tillvaro på en annan, och så kunde det rivas och kvar var en spillra som skulle byggas upp. Gång på gång.
Det jag ansåg som spillra var min grund, min trygghet och mitt hem. Det ingen kunde ta ifrån mig.
Jag har redan allt.
För mig blev det WOW. Jag ÄR allt jag sökt efter, det finns redan där. Alla svar finns i mig.

Jag har klurat på mönstret som går om och om igen.
Jag blir kär, hittar min pusselbit, mitt "hem" som jag upplevde det.
Vi satte oss bekvämt i sandlådan för att lösa kriget, det tog slut,.
På, av på av.
Han älskade mig, som han älskade för att i nästa stund älska en ny. Det gick så snabbt.
Detta är det mönster som gått igen.
Hur skulle jag kunna tro på kärlek när mannen vände om efter en dag av kärlek till mig?

Det blev samma nu.
När jag gick denna utbildning.
Den man jag älskat mest, och hade hopp om. Där jag insåg att om vi möttes i detta, vilken kärlek vi skulle få.

När jag pratat med Tomas släppte jag tanken på att få honom att förstå detta. Vår tid skulle komma.

Han hade gjort ett smycke, en pusselbit där våra namn skulle stå.
Kärleken var stark.

Men så älskade han plötsligt en annan.
Det som alltid krossat mig ersattes nu av en kärlek.
Plötsligt blev min kärlek fri. Inget jag behövde förklara eller försvara. Jag kunde älska fritt. Det här var villkorslöst.

Jag kände en sån lycka för hans skull att han hade hittat rätt, och insåg att det kanske inte blivit så om jag inte lagt mitt åt sidan.
Vi hade haft en speciell tid tillsammans och lärt oss mycket.
Och det var tack vare vårt sökande som jag hamnade rätt.

Allt löste upp sig med denna upplevelse.
Jag tittade närmare, har du verkligen inte ONT?
Och det hade jag inte. Den rena kärlek jag kände unnade honom allt, och det gjorde att plötsligt fanns det inget mönster längre.
Och i den kärleken fanns ingen smärta. Jag måste inte vara hans för att älska honom, kärleken är större än så. Jag önskar honom allt gott. <3

Min insikt kom efter första kurstillfället. Snacka om quickfix.
Tänk alla år av grubbel, så föll allt snabbt på plats.

Njut av dagen!
Påsk puss! :-*