Presentation af mig

1970 föddes en flicka, som var jag.
Numera har jag hunnit vandra 50 år på denna jord.
Jag har upplevt massor av glädje och även sorg. Delar av himmelen och delar av helvetet. Allt det som innebär att vara vid liv.

Jag föddes med en aptit på livet, men också en rädsla för detsamma.
Att sticka ut, att inte passa in, bli bortvald.
Det vägde stort i mig.
Jag föddes också med ett sökande som drev mig mot olika håll. En undran varför saker var som de var, människors betenden, hur allt hängde ihop.

Jag hade/har en märklig förmåga att få människor att öppna upp sina hjärtan och berätta det det aldrig vågat säga förut, och jag blir sällan förvånad.
Det har satt en önskan i mig att hjälpa de rätt.
Inte att älta i det tunga, men kunde man hjälpa med glädje?

Jag var blyg som barn, långt upp i åldern var jag rädd.
När jag började jobba på Seco, så vågade jag inte städa handfaten själv. Jag var begränsad, och rädslan för olika saker har alltid begränsat mig.

Jag kunde dock ställa mig på en teaterscen och leva ut hela mitt register och njuta av varje sekund, utan att vara rädd.
Men att sjunga solo skrämde mig mest av allt.
Jag kunde lifta till en större stad med en kompis, men inte våga gå in på posten och köpa frimärken.

Det var som att hjälpa andra att må bra blev mitt kall, kosta vad det kosta ville. Om det gjorde mig själv sänkt så körde jag hellre på det spåret.
En Jesus, eller en martyr. Jag vet inte. :D

Jag växte upp med mina föräldrar och en äldre bror och en äldre syster.
Jag och syrran var som ler och långhalm. Hon var nog min största trygghet på ett sätt.
Brorsan var mest arg på oss som jag minns det.
Det rättade dock till sig när vi blev vuxna. <3
Och när det väl gällde var det på vår sida han stod. Jag kommer aldrig glömma när han jagade två elaka pojkar runt kvarteret med kniv för att de gått för långt.
Jag vet att det låter illa, men det var lite humor. Och om han ens hade en kniv vet jag inte, men de fick tro det. Killarna sprang för glatta livet och vi fick för alltid vara ifred efter det. När brorsan gjorde så, då visste jag att någonstans tyckte han ändå om mig.

Med mitt stora känsloregister så var jag ofta kär.
Första riktiga kärleken var i en kille som var omplacerad och hamnade i vår klass.
Han hade stora blå ögon, hade varit gymnast med en jätte fin kropp, brunt lockigt hår. Jag var dödskär.
Han var med lite olika tjejer, och när jag hade tur, var han ihop med mig.
Han snusade, lite cool kille det där.

Jag älskade att kyssas med honom. Jag vågade inte prata, men kyssas, det vågade jag.

Under åren kom det och gick det killar.
Jag ville oftast ha de omöjliga. De med ett extra stort sår och smärta inombords. De ingen förstod mer än jag.

Den första som ville ha mig ordentligt, och som inte tillät att jag sprang iväg, det var mina två första barns pappa.
Jag kände inte att han var mannen i mitt liv.

Jag hade upplevt min absolut första livskris. Från att finnas där för alla, så fanns det ingen för mig. Inte när det var nattsvart. De visste inte hur jag skulle hanteras.
Där dök han upp.
Han höll om mig och höll mig kvar medans sorgen rev och slet i min kropp. Kan tänka mig att han räddade mig från att kanske göra något dumt emot mig själv för livslusten var borta.
Jag kände mig som ett psykfall. Ena stunden gråtande, nästa skrattandes och jag famlade febrilt med att få ihop alla bitar, smulor som jag kände hade gått sönder.

I detta började vi bygga upp ett liv tillsammans.
Jag beundrade honom för att vara min trygghet, att han inte dömde mig. Han var den jag kunde gå hem till och få vara jag.
Men det ändrades.

Vi skaffade hus, han fick en livskris.
Den gick över och vi skaffade barn efter två år.
Där upplevde jag en stor lycka.
Att bli mamma var min lott i livet.
Han backade, det var kanske inte riktigt detsamma för honom.
Jag njöt. Vi gifte oss, och sen kom andra barnet.
Det knakade.

Vi gick i terapi, men det gick inte att rädda.


Jag blev ensam med barnen, en hund och en skitbil jag inte ville ha.

Sonen hade en diagnos, det var tufft. Han hade det jobbigt med sitt humör.

Nästa man jag träffade gjorde jag tydligen tvärtom än första.
Han bodde fem mil bort.
Han hade två barn, och åkte mest emellan. Han hade fullt upp med jobbet och vi trivdes i hans hus.
Jag gick in och hjälpte till där det skavde.
Och det skavde på många ställen.
Jag var överallt och försökte hjälpa till.
Ett av och på förhållande.
Jag upplevde att om jag sa fel saker så tog det slut, då skulle han ha frågat om vi skulle förlovat oss, eller gift oss, men jag sa fel saker så det tog slut.
Vi kunde inte leva med varandra, och inte utan heller.
Väldigt slitigt.

Två barn kom iaf till oss.
Och de har varit till stor glädje.
När det verkligen tog slut mellan oss så blev det bättre.
Att vara föräldrar passade oss bättre än att vara ett par.
Än i dag bor han granne med oss, dit han flyttade innan vår son föddes.

Just inom kärlek har jag haft otroligt ont. Lidit hårt.
Jag har alltid behövt kämpa, och ju äldre jag blivit desto mer har jag blivit emot det.
Jag fick höra att kärleken ÄR en kamp.
Och tydligen den som kämpar mest älskar mest.
Och jag tycker mig se att det aldrig handlade om det, eller var så.
Männen gick snabbt vidare, de som älskat och kämpat så hårt.
Och kvar stod jag, funderade vad fasen kärlek var egentligen.
Jag har velat tro att kärleken är lätt, ingen kamp alls.

Jag har kursat, och gått i terapi. jag har fått insikter.
Men den dagen de tre insikterna kom i min väg förändrades allt.
Och jag helades.

Idag lever jag ensam. Och det har jag ju iof alltid gjort sen jag skilde mig.
Jag har haft särboförhållanden som aldrig hann bli samboskap.
Jag kan i efterhand känna att det kanske var tur att det aldrig hann gå så långt.
Både de och jag har blivit lyckligare så här. Jag hade aldrig kommit dit jag är idag och aldrig upplevt den frid jag har, om inte livet blev som det blev.
I förhållanden så trasades jag sönder för jag trodde på tanken. Tankarna och åsikterna tog aldrig slut.

Jag har mina yngre barn hemma varannan vecka.
Min stora son har flyttat hem igen.
Min förstfödda bor i en timmerstuga i skogen med sin stora kärlek.

Jag har en vacker hund, vi har råttor (snart en tredje) och så skaffade jag en häst på gamla dar.
Helt fantastiskt.
Tänk när jag var liten och lekte att jag red, när cykeln var min häst.
Idag behöver jag inte leka längre. Nu kan jag verkligen uppleva att rida.
Jag får mycket friskluft och njuter av natur och härliga vänner i stallet.

Jag tycker att mitt liv är rikt.

Jag jobbar på en fabrik sen 1988.
Jag trivs bra.

Min mamma och pappa lever, vi bor i samma stad, även min syster.
Min bror däremot dog år 2016, endast 51 år gammal. Av ett sorgset hjärta. Jag kommer säkert hamna där några ggr när tankarna flyter fritt.

Det var lite om mig.

Puss!