Är det bra att inte låta det som brinner i mig, det som vaknat inte få flöda fritt?
Jag har låtit det vara. Det har nog sipprat ut fast jag ibland faktiskt bestämt mig för att inte prata.
Skulle jag skriva om det skulle det vara i en egen blogg där den som är nyfiken själv kan bestämma om de vill ta del av det eller inte.
Precis som jag är pestsmittad eller nåt? :D
Jag har fått en hel del insikter sen livet förändrades i Augusti 2019.
Många har passerat eftersom jag inte var klok nog att skriva ner de.
Andra är kvar inom mig.
De som känt mig under åren vet att jag varit rädd för nästan allt.
Samtidigt som jag kunnat visa mod de själva inte hade.
Modet visste jag inte då om det var så klokt. Jag visste heller inte vad som drev mig.
Att ställa sig och sjunga solo som var det som skrämde mig mest, varför utsatte jag mig?
Att inte våga ta bilen och köra till Västerås på bio med barnen. Hur skulle jag våga köra dit?
Att ta tåget dit var ännu värre.
Jag var styrd av mina rädslor i mångt och mycket.
Relationer är en annan sak.
Hur skulle någon kunna älska mig?
Jag var alltid så bra där i början. Jag har lätt för att bekräfta och nära mina känslor. När jag älskar, då älskar jag och det finns ingen hejd på min kärlek.
Ändå hände det något.
Sandlådan.
Ju äldre jag blev, desto mer rädd blev jag.
Bagaget i ryggsäcken skavde och jag längtade efter att få hjälp med att packa upp den, att luta mig tillbaka.
Att äntligen få packa upp ryggsäcken och älska fritt. Att vara jag.
Men jag hann aldrig dit. Det var alltid något fel på mig.
I början av livet så anpassade jag mig till max. Jag hade en radar som var inställd på var omgivningen ville ha av mig. Jag kämpade och slet. Med allt från mannen jag älskade till vänner, arbetskamrater osv.
Jag såg behovet som alla trasiga själar hade och jag försökte hjälpa till att läka.
Jag levde galet.
Det fanns ingen hejd på mig. Jag var liksom mycket mer än andra.
Kanske jag kommer djupare in på det en annan gång.
Jag har drömt om att LÖSA den där knuten mellan man och kvinna.
Jag har själv sett att jag mått bäst ensam.
När jag sett på de som suttit i sina relationer och stolt räknat sina år, men varit mer döda än levande De har liksom slutat leva.
Då har jag nog känt att mitt liv varit bra som det är.
Jag kan leva som jag vill.
Drömmer är att kunna leva som jag vill MED någon, men hittills har det inte fungerat.
Ändå har jag älskat, och sörjt djupt när det tagit slut.
Jag har sett mönstren som återupprepats, aldrig varit rädd för att söka hjälp.
Tvärtom. Jag vet inte hur mycket pengar jag lagt ner på kurser, och olika former av terapi.
Ändå har det skavt, ändå har mönstren fortsatt.
Jag tycktes göra mer skada än nytta i kärleksrelationer.
En vänskap blev inte lika laddad, då var det bäst att inte "trilla dit". Då skulle framförallt en manlig vän bli kvar.
Jag hade en relation där jag älskade utan vett och sans.
Den tog slut. Sandlådan var ett faktum och jag kände att ju mer jag försökte förklara eller försvara så blev det mer bensin på elden.
Jag skulle aldrig få honom att förstå så jag tystnade.
Min kärlek och attraktion tystnade inte, den fanns där inne och slog i takt med mitt hjärta.
Han var liksom jag intresserad av utveckling och han tipsade mig om olika ljudböcker. Hoppet var nog att vi skulle kunna lösa det.
Jag råkade på Tomas Lydahls och Dennis Westerbergs bok, På väg att skiljas? Lyssna på detta först.
Där fick jag nys om saker som fångade min nyfikenhet. Det pratade på ett helt annat sätt än jag hört innan.
Jag lyssnade två ggr och jag lyssnade vidare på deras böcker.
Hörde att de hade en pod, och började lyssna där,
De berättade om en utbildning som jag ville undersöka. Eftersom jag hoppade rätt in i poden så visste jag inte om det fortfarande gällde.
Jag skrev ett nyfiket mail, och fick ett svar tillbaka av Tomas som bad mig ringa honom.
Jag tänkte att jag ringer och säger att jag inte ska gå på kursen. Jag har redan lagt ut en massa pengar tidigare på en lifecoach utbildning och jag har inte jobbat med det.
Jag kan inte låta min nyfikenhet kosta hur mycket som helst.
Han skrev i sitt mail att de skulle träffas redan på söndagen, och de hade fått ett avhopp.
Om jag ville så var platsen min, det var det vi skulle prata om.
Som sagt, jag skulle ringa honom och tacka nej.
När vi pratade och jag ska vara ärlig och berätta att jag inte minns vad vi sa.
Det enda jag minns är kolsyran som bubblade i hela mig. Ett bubbel som tog över allt. Ett stort JA.
Han sa att jag skulle sova på saken, att han inte ville påverka mig till något utan ta det lugnt och se vad jag ville i morgon.
Jag vaknade och bubblet var kvar.
Jag frågade mina chefer om det var möjligt att ta ledig vid tre tillfällen när jag skulle åka ner för att kursa.
Inga problem.
Jo, egentligen ett.
Ni vet att vara rädd att ta sig till Västerås bara, hur fasen ska jag klara att åka till Skåne?
Inte ens här la sig bubblet så rädslan tog över. Jag lyssnade inte på den rösten för till Skåne skulle jag. Tåg var det enklaste.
Cassandra, min dotter bokade tåg och sa:
-Mamma, tyvärr går det inte att boka utan byten. Men ner blir det bara ett byte, i Göteborg.
Hem blir det dock tre stycken.
Vi bokade.
Kanske var det tur att jag inte hade så lång tid på mig att fundera. Jag har sett att flera gånger har det blivit så. Snabba beslut.
Fortsättning följer.
Dags att fixa inför påsken. Nu är jag iaf igång för att berätta min historia.
Om hur mitt liv förändrades, fast allt egentligen fortfarande är detsamma.
Puss och kram <3
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar