I min utmattning har jag helst velat gå min egen väg, inte fastna i andras måenden. Vi har olika grader av det helvetet och olika vägar tillbaka. Det jag bestämt mig för om det var möjligt, det var att lära mig något. Livet gav mig till slut en hård smäll, och jag förstår att jag behövde det. Är rent av tacksam. 🙏🏻
Idag messade en vän med mig. Hon kommer liksom aldrig ur sitt. År efter år skriver hon samma sak. Jag grävde liiite djupare den här gången och visst, hon skulle få mer hjälp nu men krångligt att ta sig till Västerås och få ihop alla möten. Bara en sån sak är tuff när man inte har ork.
Hon var tacksam över barn och barnbarn, utan de vore hon ingen.
Det låter ju fint, men synar vi det lite närmare så KAN det vara poängen med att hon ligger på marken.
Vi kvinnor har så lätt för att sätta andra först. Mannen, sen barnen, sen barnbarnen. Det är så en kvinna gör och har gjort i alla tider. Förutom de själviska kvinnorna som kanske gjorde karriär eller gud förlåte, tänkte på sig själva.
Jag har under den senaste tiden fått så mycket till mig, dörrar i mig stänger ner. Och det ger mig ett oerhört lugn,
Självklart finns jag där om barnen behöver mig, men jag står inte i givakt innan de ber mig. Vilket har varit typiskt för mig,
Jag hör människors önskan innan de ens yttrar den. Om jag inte vet så tar jag reda på vad jag kan hjälpa för att läka sår. Jag ställde mig ofta i givakt.
Vänner försvinner. Och det skriver jag inte med bitterhet eller sorg. Jag såg det första gången när jag vände fokus emot mig, och inte de. Poff, va de borta.
Det är skönt att bli sedd, men inte alltid att se tillbaka var en ny erfarenhet. Jag är och kommer alltid intressera mig för människor. Men jag kommer undvika att låta det bli på min egen bekostnad.
Sen vet jag att livet tar olika vägar. Det kan bli att man återförenas igen i ett annat skede.
Att lägga sitt liv i andras händer. ”Utan dig är jag inget” är otroligt sorgligt. Det ger andra en makt som egentligen är ens egen.
Jag har själv levt så. Framförallt i tidigare relationer.
Jag har behövt vara ensam, och vara ensam mamma.
Återigen behöver jag ensamheten nu när Anasthelle flyttat. Jag tycker verkligen om mitt liv. Allt stillar sig på djupet. Då börjar min inre glöd vakna.
När jag var på rehabmöte såg alla den skillnaden som är i mig. Jag är jag igen. Med livet som lyser i mina ögon. Jag skojar och är mig själv. Vilket är FANTASTISKT 🙏🏻
Jag är nyfiken på livet. Vad som kommer komma i min väg framöver. Jag känner en stor tacksamhet över livet och min ensamhet. Där jag får vara jag. Fullt ut. Och njuta av mitt och Pandas sällskap. Det är galet skönt.
Träningen är igång. Jag tar saker i min takt.
Sången börjar komma tillbaka. Där skriker egot och de elaka rösterna högt. En mässa är inplanerad där Cassandra & jag ska sjunga på.
Jag pratar med världens bästa psykolog, vilket hjälper mig att öppna upp till livet på ett sunt sätt. Jag har dörrar kvar att öppna. Men det kommer när det kommer.
Ett steg i taget, njutningen av livet kommer på första plats. Och lyckan av att vara jag. ❤️
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar