Acceptans

 

Det har kommit tankar till mig om min senaste kärlek. När jag gick utbildningen var det slut mellan oss, men jag fick höra att man kan ha en relation utan att den andra förstår 3p. Dennis fru t ex orkar inte lyssna på det. 😄

Jag fick djupa insikter. Och det vi hade, han och jag var magiskt. Jag längtade efter att dela det med honom. Hur sant allt vackert mellan oss var, men så grumlades allt av futtiga tankar. Och istället för att leva som vi visste var VI förlorades allt.

Jag hann aldrig träffa honom, fånga upp och dela det innan han träffade sin fru. Han sålde allt och var borta

Om ni ser filmen i huvudet och även lägger till att han sa till mig, att den dagen jag är borta, då märker du det.

I er film står hon kvar, ensam och oälskad. Intill döden ledsen.

Men så var det inte. Insikten hade kommit även på detta plan. Även om historien upprepades, han förverkligade sig, hittade den perfekta och jag räckte aldrig till så var min känsla annorlunda den här gången,

Jag var inte ens sårad. Istället var jag fri, och det hade inget med honom att göra. Jag var lycklig. Han var inte mitt hem, lyckan satt inte i honom. Mitt hem är JAG och lyckan kommer från mig.

Jag kunde älska honom hur jag ville. Och jag älskade, men fritt. Kärlek vill GOTT, och det var vad jag ville honom. Jag var glad för hans skull som tagit ett sånt jätte kliv och förverkligade sina drömmar.

Att ha en acceptans och inte slå med mig själv sönder och samman är verkligen magiskt.

Att veta att kärlek är gott, och att jag kan drömma och fantisera om precis vad som helst gav också frihet. Det är bara en dröm.

Ibland förlorade jag mig i gamla bilder, mess och föll tillbaka i den känslan som var då. Det som gjort ont bleknade och fram, fram trädde han, mannen som tog mig med storm.

Och vad spelar det för roll? Faktiskt inget. Det är bara en film.

Så hamnade jag i klorna på en person som mådde fruktansvärt dåligt. En person jag verkligen älskade och gjorde allt jag kunde för, vår vänskap var stark och speciell för mig.

När hen vände och blev hatisk, letade fel och uppträdde som flera av de personer jag mött, och inget vad jag säger spelar någon roll, även det vänds emot mig. Då skakar min kropp. I nuläget vet jag att det bara är tankar förklädda i ord. Och det kan aldrig skada mig. Om hen flyger på mig och slår mig skadas jag. Men ord är bara ord. Min kropp reagerar som förr, och jag tappade det. Jag grät, grät och grät. Ändå fortsatte bombningarna. Jag frågade: -Vad har jag gjort dig?

-Du har inte gjort mig nåt, det är dina barn du gör illa’

Som jag grät. Och jag insåg att denna människa som krigar mot alla, även den hen egentligen håller av, dvs mig är helt lost i tankefängelset. Och jag som alltid har en förmåga att se diamanten i människan som jag inte förr förstod är kärnan, det som är vi i grund och botten. Det har gjort att jag haft svårt att släppa. Vem är jag att döma?

Men det handlar inte om det. 

Att se diamanten är allt. Och fast människan släpps så finns diamanten kvar. Att jag släpper kan göra en sak lättare. Att slippa snurra runt i skit och leta fel för att sänka sin vän ner i den avgrund man själv står i?

Ibland är det kärlek att släppa. Och hoppas att hen hittar upp ur sitt hål. Det är inte mitt hål. Det är inte kärlek att hjälpa människan att sitta kvar i sin gegga och älta skit när det bara gör ont. När det gör ont är det ett kompass. Och då är det bara att följa den riktning som leder till andetagen, där vi kan andas.

Nåt i det här vävs samman som jag inte riktigt fått på plats.

Även mina graviditeter jag skrivit om.

När varje upplevelse la sig som ett ok på mina axlar och inför Anasthelles förlossning kikade jag på det och när jag insåg hur jag gjort bestämde jag mig för att det här ska bli en EGEN upplevelse. Och så släppte jag gamla rädslor, minnen och förväntningar. Jag var i stunden, med kroppen och följde den. Så coolt! Tanken slog mig att så borde man göra i relationer till män också.

Jag har inte varit mottaglig mot män. Och kanske en längtan funnits att han skulle komma hem till mig,  att vi kunde fortsätta där vi inte hann klart.

Det har inte varit medvetet men nåt viskar därinne och det börjar bli dags att släppa nu.

Precis som förlossningarna. 

Det som var, det var. Det finns inte NU.

Jag såg foton på honom  tagna nu och insåg att den mannen är inte min. Det är från en annan tid, än då han var min, samma utseende, samma man men den tiden vi hade är borta.

Jag har inte släppt honom som jag trott. Bara för att jag inte grät och förbannade världen och kärlek och inte med så hade jag minnen och drömmar kvar.

Vilket är helt okej! ❤️

Men det ska inte stänga till om min nyfikenhet som det gjort, stängt ner lust och längtan, närhet till en man.

Oskyldigt satt minnet kvar och hoppet som en hinna runt hjärtat. Jag såg det inte eftersom jag inte led. Jag trodde att lidande satt ihop med det. Att det gjorde skulle göra ont.

Jag har mått bra de här åren. 

Igår kikade jag igen på Love is blind. Ny säsong. Och där är det tydligt!

När de möts, inte ser varann så är hjärtat öppet. De möts, klickar och vips. Så kommer förväntningar, den andra ska göra mig lycklig.

Här knyts det i mig. För det där är det enda jag upplevt. Och då mår en del av mig illa. Jag har svårt att tro att kärlek kan vara som jag drömmer om. Och jag har vänner som har det lätt, som vill varandra gott och älskar med frihet utan att döma och förvänta sig massa saker. Men en tvivlande röst viskar sitt därinne.

-För dig är det bara en dröm. Du kommer aldrig få uppleva den kärleken. Det var inte för dig.

Och så kan det vara.

Men nu är iaf mitt ok borta. Nu är hjärtat fritt. Våren är på ingång, det gamla förmultnar och nytt liv träder fram.

Ja, nu får vi se vad livet vill mig. Bring it on. ❤️