Underbar sommarkväll

 

Jag sitter ute. Ljumma vindar. Njuter. 

Hur ofta lyssnar vi på vad hjärtat säger? Vi anar ofta, men törs inte lyssna fullt ut eftersom det kan göra ont.

Vi tror att om vi är sanna emot oss själva så måste vi kanske uppoffra oss, förändra massor av saker eftersom det liv vi lever inte är bra nog?

Alla krav på jobbet, rädslan att inte leva upp till alla förväntningar. Tänk om jag skulle förlora jobbet? Jag sliter som ett djur. Tänk om hjärtat viskade  åt mig som gjorde att jag skulle förändra nåt?

Barnen. Jag ÄLSKAR  barnen. Men tänk om de älskar mamman/pappan mer? Tänk om de inte vill bo med mig? Tänk om de har det bättre där än här? Jag fixar kanske inte läxan lika bra som exet och jag är inte närvarande på samma sätt eftersom jobbet kräver nästan allt av mig.

Och hon/han. Min partner, min kärlek, Hen var så besviken på mig senast. Kylig rent av. Ingen närhet. Jag följer samma mönster som alltid. 

De är likadana ALLA jag träffar. Kyliga jävlar som bara utnyttjar mig för att jag är för snäll. Eller ÄR  jag det? Jag stannade ju inte kvar när hen bad mig. Jag drämde igen dörren och drog. Svarade inte på sms och bara stängde av. För jag ORKADE inte!! Jävla skit.

Och alla de där dryga jäklarna. På jobbet. De sitter och skvallrar som nå jävla idioter, besserwisser hela bunten. Varför sitta och lyssna ens? Jag stänger av. Som verkar vara mitt nya. Men jag ORKAR inte slänga på mer krut på deras ältande.

Jag stänger av. Hjärtat, ältandet och allt. Sitter t om Som en idiot utan hjärna. För jag ORKAR inte längre.

Så kan det låta, därinuti. Kan det vara så att det är då hjärtat tar över? När orken är slut? När vi bara inte ORKAR mer?!

Är det fel att drämma igen dörren och gå, när vårt inre kokar? Vem bestämmer vad som är rätt och fel?

Lika lite som elden räds lågan, eller havet fasar vågen, behöver tänkaren frukta tanken.

För mig är det solklart. Ser du detsamma?

Det är så självklart, när vi väl förstår. Så naturligt och enkelt.

Allt vi kämpar med. Allt från relationer, jobbet, kärlek och barn. Allt är exakt detsamma, bara tankar OM.

Och när vi kikar närmare och verkligen ser, då kommer insikten. Den kan falla som en mjuk slöja över oss, full av kärlek. Eller slänga oss med en smäll i marken med ett, det var som FAEN!!! Eller sakta men säkert visa oss, ju öppnare vi blir.

Livet vill oss inte illa, lika lite som vårt hjärta som slår därinne. 

Även då det kämpar för att slå, för vår överlevnad vill den inget illa. Inte ens när det inte orkar längre. Vi ÄR, oavsett om hjärtat slår eller inte, liv.

Vi ÄR liv.

Vi ÄR kärlek.

Vi behöver inte ens leva i vår kropp för vår energi lever.

Min bror visar mig det. ❤️

När vår kropp lägger ned, då är vi fria. Jag är helt övertygad om det.

Och de gånger vi är i närheten av det här på jorden är när vi är i nuet. Närvarande. När vi är ett med allt som är.

Det låter djupt, men det är det egentligen inte. Det är vår natur som vi glömt.

Det är mer djupt att söka, jaga och kämpa som vi gör idag. Att leta efter svar, försöka passa in. Kämpa för precis ALLT!

Fatta hur lätt det är att verkligen förstå att vi lever i en illusion. Att släppa kampen, få ro i sinnet. Och Där! I den ron, lugnet i den friden. 

Där talar både kroppen och hjärtat och sinnet. Med en ärlighet som är fantastisk.

När mobbaren/egot/tanken tagit över allt som är vi, då hör vi inget annat än det fruktansvärda som mal, mal och mal sönder oss. Vi vet inget annat i den stunden.

Det är så mycket enklare än vi tror.

Och tanken, den är finurlig, den lurar oss. Ofta och ständigt.

Men det är ju ingen fara.

För vi som tänker, behöver inte frukta tanken.

Den är ju inte på riktigt. 

Faktiskt.

Puss ❤️