Måndag

 

Vad ska komma ur mig idag tro?

Igår kom det kräkor 🤮

Haha 🤣

Jag skrev på Insta om min morgon med mina hundflickor. Min nakna vovve får sova kallt eftersom jag älskar att ha kallt när jag sover.

Hon låg nedbäddad och fast jag var på toa låg hon kvar så jag kunde krypa ner i mitt bo, nära henne. Jag sov inget mer. Bara var i stunden. Såg hennes andetag och livet stannade upp. Jag ÄLSKAR det.

När jag fylls av livet  är det så stort så det knappt får plats inombords.

Ingen tid finns i det ögonblicket, ingen personlighet eller ålder. Det som existerar  går inte att förklara. Stillheten. När allt stannar upp. Magiskt.

Metoderna för att söka det ögonblicket är många. Och det är när jakten på det kommer som det försvinner.

Jag insåg idag att en nära-döden-upplevelse är samma sak som en nära-livet-upplevelse. Det är ju samma sak. Häftigt! 

Ibland hamnar livet lite i stiltje. Då kan en frustration dyka upp. Varför HÄNDER inget?!!!

Själv har jag tagit de stunderna med ro eftersom mycket ofta rör på sig i livet.

Ibland är lugnet i mig så häftigt att jag nästan glömt hur jag levt.

Nu händer saker hela tiden, och ändå kan det vara den känslan av ”vila” jag hade de perioder när det inte hände nåt förr.

Jag skulle förr oroat mig för den skiftgång som väntar, att jag fick magsjuka och inte kan jobba in den flex jag hade planerat, när barnen är arga på mig, när min GL påstår saker jag sagt som jag vet att jag aldrig skulle säga och dessutom har åsikter om hur damer i min ålder ska se ut. 

Att släppa. Att låta det va. Att förstå. Tänk om fler kunde få veta det. Hur skönt livet är. Hur många år som gick i all oro, alla försök att rätta till misstag, att förklara det andra uppfattat fel hos mig. Att försöka fylla det tomrum som ekade i mig. Att jaga svar. Bli älskad för att jag är jag. Men ändå hittade jag det aldrig. Klandrade mig själv för att vara så jävla dum i huvudet.

Periodvis förstod jag alla som hade sina åsikter om mig, jag tog det alltid på största allvar. Vem var väl jag?! 

När jag satte mig och skrev kom en mjukare röst fram när den elaka fått säga sitt.

Stämmer det där verkligen? Undrade den mjuka. Och när jag insåg att svaret inombords inte stämde så kunde jag gå på niten att försöka förklara, men det har aldrig hjälpt mig. Inte ofta iaf. 

I stillheten går det. När vägen är öppen, för inga ord behövs utan hjärtat kan tala. I tystnaden kan svaret vara störst.

Jag vet inte vart livet kommer föra mig. Ibland har jag tänkt, får jag inte hjälpa till med det jag vet? Ska jag jobba på Seco till min pension? 1988 steg jag in där på fabriken. Jag skulle vara där tills jag visste vad jag ville med mitt liv. Och där är jag troget kvar.

Inget fel i det. Men den lågan som brinner därinne i mig.. Finns det mer mening?

Det vet jag inte. Bara livet vet.💫

Bollen sätts inte i rullning. Och jag tycker det är lite skönt. Det glimmar till ibland. Scenen ur min musikal, kapitlet ur min bok, föreläsningen, poden, coachsamtal. Men mer än så blir det inte. Det stannar i fluffet. Och där är det i tryggt förvar. I ingenting.🙏🏻

Det sköna är att ha tillit. Att allt blir som det ska och är som det är. Jag är nog som det där vinet som ska mogna?

Innan jag mognat njuter jag av det jag ser och upplever. Det finns mycket att lära och uppleva.

Jag föreslog jag för min dotter att jag skulle ta mitt första kallbad i morgon. Jisses va glad hon blev!🥶 Kul att överraska henne. Så när mina 48 timmar (smittfri) gått kliver jag ner i vaken och ser vad kroppen säger om det.

Kliva ner i vaken, allra helst naken var hennes råd. Så vi får väl se om jag blir nudist på köpet! 😂

Pussen! 😘