Det var en gång..

 

Det var en gång ett par som möttes och upp blossade en kärlek. En sån där genuin kärlek. Allt klickade och det kändes som livet föll på plats. Klyschan att pusselbiten hade hamnat rätt var sant. De njöt. Livsglädjen sprudlade. Aldrig hade de varit så LYCKLIGA. Vilken lättnad.

När kom gnisslet? 

Datumet för bröllopet var spikat. Ekonomin var lite tung. Vart skulle de bo? Plötsligt var de inte de magneter som drogs till varann. Det var tvärtom. De hade halkat snett. Energin som sprudlat gick på sparlåga. De pratade mindre med varann eftersom det inte var någon idé. Deras kroppar värkte av olika krämpor. De förstod inte varandra.

Den ena backade undan allt, och den driftige klev ett och flera steg tillbaka. Där stod de nu. Ovissa om allt. 

För att inte tala om sexlivet. Det vanliga mönstret hade blivit som i alla relationer. Viljan till den kärlek var inte något hen längtade efter. 

Vi pratade. Hen förstod att inte lägga lyckan på sin partner.  Hen förstod allt jag sa, men det kändes inte riktigt så?

Vi pratade länge. Och vi kände båda att om det fortsätter i denna anda då finns bara slutet kvar.

Jag frågade om hen mindes när de träffats? Hur lyckliga de var? Deras energi som sprudlade, den unika kärlek de kände som alla nästan avundades de.

Jag sa:

Vi är kärlek. Vi är välmående och balans. Oavsett om vi är nykära eller varit ihop länge så finns det där. Oskyldigt lägger vi välmåendet på den andra.

Vad händer om du tar på dig din egen syrgasmask? Andas av egen maskin? När du sprudlar igen, då ser du på din partner på samma sätt som i början. Hen ser dig. Ni kommer tillbaka dit där dömande inte finns. Bara glädjen att ha varandra.

När  du släpper kontrollen på din partner, på bröllopsplaner, på ekonomi. Då händer det saker. Och om du mjukt visar din partner de ggr hen i oro har gissat fel, och kan visa att livet fixar allt ju mindre vi lägger oss i, desto bättre går det.

Titta bara på pengarna. Alla månader av oro som gått över till bröllopet, till husköp som inte blev av. Allt har gått nedåt. Verkligen allt. Nu väntar ett arv ni får i förskott! Tänk all den tid som ni lagt på onödigt grubbel. Och där ni dragits isär i onödan. 

Jag berättade hur det blivit för mig nu när jag släpper och nyfiket ser vad som händer. Och hur jag mår i det. Än att ligga sömnlös och fantisera ihop saker som ger ÄNNU mer oro.

Jag sa att ni kan komma tillbaka till lyckan och kärleken. Om ni släpper det fritt och inte går igång på alla tankar som poppar in i era huvuden. Om du förstår och provar detta först och ser vad som händer?

Kärleken kommer komma i sin fulla rätt, energin sprudla och kreativiteten flöda. Tror du inte att det kommer smitta din partner?

Istället för att känna dig fången blir det tvärtom. Det är dina tankar om din partner och allt hen gör eller inte som gör dig till en fånge. För visst var din partner exakt så här när du blev kär? Men då dömde du inte. Ni var i kärleken.

Hoppet lyste ÄNTLIGEN i hens vackra ögon.

Jag har varit där, så många ggr. Min sprudlande personlighet slutade sprudla. Oron över slut, att inte räcka till osv osv gjorde mig till en också ocharmig person. Precis som partnern. Då började kampen. Om att förstå och BLI förstådd. Att vara älskad för den vi var. Att bryta mönster. Reda ut det förflutna, packa om våra ryggsäckar, gå i terapi. Ändå var alltid slutet ett faktum. Och jag slog alltid hårt på mig själv.

Om jag förstått. Att det aldrig fanns nåt att reda ut. Och där i början när vi kunde prata utan ord? När vi läser av varann. Vi ställer ordlöst upp för varann för hjärtat värker av kärlek. Hur kan vi tro att vi ska behöva prata om allt? Reda ut?

Jag vill älska utan mina egna begränsningar. Som jag haft av rädsla. Och oro att inte duga. Ju mer av detta jag hade, desto mer hade även mannen. Då startade kampen. Och sandlådan fylldes med sand. Även om det var meningen att alla problem skulle lösas, så blev det tvärtom. Det som hade kunnat bli livslångt tog slut.

Nu tror jag ändå att allt har sin mening. Jag har sett att de män jag älskat har fått fantastiska kvinnor, och flera av de har inte de insikter som jag har. Och inte ens det behöver man.

Det kan hända att jag inte kan eller vill ha en relation heller. Det är inget jag vet. Det får visa sig.

Men OM kärleken kommer till mig ännu en gång. Då vill jag älska som jag vet att jag är ämnad att göra. Fullt ut. Och föralltid. Och då förstår jag att det gäller även mig varför det inte höll med någon annan. Han väntar mig.

Visst vore det ganska fint? 🥰

Vi är alla värda kärlek. 

💋