Det man inte vet. lider man inte av

Det finns ordspråk som får en ny innebörd numera.
Det lite kaxiga uttrycket "det man inte vet lider man inte av" kunde störa mig förr.
Jag ville VETA. Det var ju bättre att veta, och att kunna ta tag i det.
Om jag inte visste, hur skulle jag kunna göra något åt problemet?

Att vara ärlig och att prata ut. Jag ville göra rätt för mig och be om ursäkt OM jag sårat eller sagt något som togs emot på ett annat sätt än det jag faktiskt menade.
Just missförstånd har varit en stor grej, framförallt i förhållanden för min del.

Nu rinner det som balsam mellan varje ord. Det jag inte vet, lider jag inte av.
Som bomull, av lättnad.

Idag finns en punkt efter dessa ord.

Förr kunde det börja spinna i skallen.
Då kunde fantasin börja spela upp en egen teater på det han inte berättade för mig.
Jag såg skådespelet med gapande mun och trodde på det.
Jag kunde se och känna allt som utspelades för mitt inre öga.

Om det blir en punkt efter det jag inte behöver vare sig veta eller gissa mig till,  blir det lugnt.
På riktigt.

Om jag trasslar till det och ser en massa filmer inombords kan jag njuta av det idag. Som en gratis biobiljett. Men när filmen är slut, då är den slut.
Den var lika verklig inombords som filmen på bioduken.  :D

På bilden har Anasthelle fotat backspegeln när jag körde hästsläpet för första gången med två hästar i.
Det visar på det som är bakom oss.
Hur många sitter inte fast i det förgångna?
Som ältar och minns?
De spekulerar i hur de blev behandlade och varför det blev som det blev?
Sen ska de göra något åt framtiden för att inte hamna i samma sits igen.

Jag är ibland tillbaka i dåtiden. Och det är en annan sak numera att njuta av det.
Förr när jag tänkte bakåt så var det mycket grubbel.
Idag ser det annorlunda ut.

Det förflutna finns inte längre. Det har varit och är förbi. Det kan aldrig komma tillbaka till dig. Den enda tiden som finns är just nu.
Du kan bara få tillbaka det förflutna genom att tänka på det. Att spela upp filmen, men den är som sagt lika verkligen som filmen på bioduken.

Det har varit så häftigt att förstå det.
Jag har älskat att förlora mig i mina känslor, att se eller läsa gammalt och förlora mig i den världen.
Den var på riktig för mig.
Jag har lätt för att kliva i och ur olika världar.

Andras tankevärldar kunde jag uppleva så starkt som om den var min egen, jag kunde sjunga en sång med en extrem smärta genom att bara koppla på det, jag kunde vara i framtiden och det förflutna och t om ute i universum.
Så snabbt går det att bara släppa och fara iväg.
Men det var inte på riktigt. Inte någonstans, fast det kändes så.

Jag har t om i drömmen på natten varit på besök hos M och hans fru. I deras vackra radhus som de bodde i. Jag fick se deras lycka och det fanns inget agg alls till mig, det var så häftigt att vara gäst i deras hem i så stark vänskap och värme. Äkta kärlek från alla håll.
Var det på riktigt?
Nä. :D

När vi vet att nästan hela livet faktiskt är en film, så är det bara att haka på.
Inte ta det så allvarligt.
Och om vi gör det allvarligt så är det inte hela världen det heller.

Om du verkligen förstår att du inte lider av det du inte vet.
Då behöver du inte analysera, gissa, rota, älta.
Då förstår du att det bara gör illa dig själv.
Varför ska du det?

Om du törs, prova att låta det vara. Se vad som händer.
Friden finns där. Alltid, men den gömmer sig för dig om du tror på skådespelet.

Min son hade en panik attack en natt.
Han var hos sin far.

Han har inte haft en sån attack på länge, inte sen han pratade med Tomas.L.

Pappan bad mig komma upp eftersom han aldrig varit med om en sån.
Jag gick upp. (Vi bor grannar)

Tankarna började trassla. Vad skulle jag säga? Hur skulle jag nå mitt älskade barn i detta den här gången? Vi var ju inte ens hemma, vad skulle pappan tänka?
Jag släppte allt. :D
Gick upp till de.

När jag kom in i sovrummet frågade jag om jag fick vara ensam med sonen.

Pappan sa att han skulle vara med. Och han ville berätta vad som hänt eftersom vår son bett honom om det.

Jag la mig bredvid min son. Han la sig snyftande tillrätta hos mig.

Exet gjorde sig reda att berätta. Jag sa att att han inte behövde säga nåt.
Han blev förvånad.
-Ville jag inte veta?
-Nej, svarade jag tyst. Det är lugnt.

Jag lät sonen gråta. Viskade, att det inte var någon fara, det var inget fel på honom och att det snart skulle vara över.

Mycket riktigt. Han lugnade sig, och skulle på toa. Jag följde med. Han sa att han visste att det bara varit tankar. Men att det gjort ont. Nu var allt lugnt igen.
Jag sa att han gärna fick berätta om han ville, när allt var lugnt men där och då behövde vi inte rota i det.
Han förstod det.

Pussar och kramar innan jag gick hem.
Min gossen har fortfarande inte pratat om vad han fick ångest av.
Och det är inte viktigt.
Det viktiga var att han vaknade.

Kan han, kan du.

Puss <3