Djupdyk?

 Kanske dags att sätta sig på havsbotten och samla ihop bitar som kanske behöver limmas ihop? Eller bara se vad som vill ut?

Att hoppa av ett liv med rutiner som suttit som berg i över 37 år. Hur är det? Egentligen?

Först och främst kanske jag inte riktigt förstått det? Eller så var det så lätt som det verkade för livet inte stillade sig. 

Tendensen som finns i mig är att livet går i full rulle. Som att jag inte kan missa något eller någon. Att finnas där för alla är oskönt fast jag tror att den identiteten är jag. Och det är svårt att göra slut. Jag har försökt tidigare. 

I mitt liv av brus där jag springer når ändå en röst in. Vilket fascinerar mig. Det är små meddelanden eller en röst inombords. 

Som den gången när jag omedvetet ska vända ut och in på mig själv, två timmar att fylla med tusen saker INNAN de kommer, för att vara snäll. 

Jag möts av irritation och snäsighet. 

Sväljer klumpen av ledsamhet för jag FÖRSTÅR. Jag förstår ju så himla väl. Det är inte mitt, det är stressen på andra sidan som lyser igenom och jag var i vägen. Men klumpen satt envist kvar. Jag försökte ignorera, trycka bort, acceptera. Plötsligt frågade en röst inti:

-Varför får du inte bli ledsen? 

Jag blev så överraskad. En så enkel fråga. Varför får jag inte bli det? Det är inget dömande vare sig åt mitt håll eller det andra hållet. Utan bara att jag faktiskt blev ledsen. Och jag mötte det. 

Jag har inte varit snäll emot mig och sorg på många många år. Varför möter jag inte det? Jag har inte ens sörjt Leikur insåg jag när jag skrev om honom på ett djupare plan. Sorgen och saknaden efter honom la sig över mig som en tung men vacker filt. Vilken ynnest att få ha träffat den hästen! Finaste Leikur! 💕

Pappa… Många ha sagt att du kanske inte behöver sörja honom? Du kanske är på ett annat plan?

Svaret är nej. Min pappa var en unik man. Och min sorg har suttit fast i flykten. Jag har inte mött den, inte hållit om mig och honom. Inte vågat. 

Sen har det inte ”passat”. Alltid något jag ska iväg på när hjärtat vill brista. 

När Anasthelle var hemma på lov brast det. Första lilla locket av. Hon sa:

-Kom mamma! Jag la mig bredvid henne i soffan och hon bara höll om mig tills det var över. Jag kommer minnas den stunden så länge jag lever. 

Jag kände sån otrolig saknad efter pappa. Jag hade varit till deras tomma lägenhet tidigare på dan för att kolla brevlådan och vattna blommor. 

Jag hörde hans glada röst:

-Hej hej Ankie! 

Jag satt där och grät lite innan jag skulle hasta iväg. Sen grät jag mer när Anasthelle höll om mig. 

Pappa vill nog inte att vi sörjer, och det är inte en bottenlös sorg utan något fint. Faktiskt bara vackert. Han är inte borta. Jag är övertygad om att han har ett finger med i spelet när jag tog det här oväntade steget. Att lämna fabriken. Alla som känner mig vet nog att det inte är likt mig alls. 

Eller så är det just så det är. Det är jag. Och nu får jag skala bort det som inte är jag?

Fabriksarbetaren t ex. Hon var aldrig jag. Ändå gav jag det så många år av mig och min tid. Det har säkert behövts, såklart. Jag behövde försörja mig och flocken. Bygga mig ett liv och göra upp med rädslan för alla mina illusioner. Jag har också mött ett hav av människor under dessa år som finns i hjärtat. Faktiskt även de som försvann och valde att göra just det.

Jag är här i djupdyket och vet inte riktigt vart jag ska gå. Men det är tryggt. Bara en sån sak. Det är JAG som känner så 😂

Ett extrajobb på plats, och just det jobbet jag ville ha. Det kom kanske lite för tidigt. Men det är bra att öva på det på flera sätt. Att säga nej när jag väljer mig och min tid vilket kommer vara svårt. Och att lära sig en helt ny miljö som jag ÄLSKAR. Redan! 🥰

Jag är med i en kurs som heter start, terapiklubben. Där får vi hjälp hur vi ska starta upp coachandet. Jag gör den kanske som en kul grej, och den är faktiskt riktigt bra! Jag får så mycket tips. Den håller på i 4 veckor. 

Tankar därifrån gör mig lite tveksam, bl a för att jag inte har ett företag osv. Ingen rak plan, verktyg och metoder hur jag ska guida osv. Men på ett helt annat ställe får jag budskap till mig som går rätt in i hjärtat. Jag kan tappa känslan, det unika i mig om jag har verktyg och ramar som gör att jag inte blir lika öppen. Det gillade jag. 🙏🏻🥰

Jag samlar på mig små skatter som gör mig gott. 

En längtan efter häst börjar krypa sig på och den förstår jag inte alls. Är det en häst på väg in?! 

Nu är det mitt i natten. Jag behöver sova . Jag gjordeven jätte rolig sak idag. Men det får jag berätta om när jag kommer igång. 😆💕

Älsk på livet 💕🙏🏻💕

Självkärlek

Det jag ofta missat. Och plötsligt pratar den mjuka rösten till mig. Slog in en insikt så hårt så jag inte skulle missa den. 

Jag hamnade tillbaka i år 2016. Jag hade opererat bort tumören och andra delar, kommit in i klimakteriet jag inte förstod och har än idag en kropp som jag inte känner.

Det var ett tufft år, med död, uppbrott och första gången livet verkligen knockade mig. 

Jag var i nuet. Trodde att jag sjöng mig frisk, att foton på nyfödda pojkar gav mig liv och min yngsta son som bad mig andas räddade mig. Dag för dag. 

Sa ändå till företagsläkaren:

-Hur har jag kunnat hamna här? Blivit sjukskriven. Jag som gått coachutbildning och varit på rehabresa. 

Jag skämdes. 

Hennes svar var:

-Men Ankie. Utan det hade du bara varit en våt fläck. 

Det minnet har fastnat i mig. En våt fläck. 

Den här rehabresan blev inte återhämtning riktigt som jag trodde jag skulle lära mig eftersom jag varit utmattad. 

Psykologen pekade mer mot alla gånger jag inte var snäll emot mig själv, vart sucken och tårarna kom ifrån. Hur rädd jag var för att döma andra och hellre dömde mig själv. Jag förstod inte att bara för att erkänna en känsla som sårat mig, inte sänkte andra. 

Jag kom hem, pappa dog och livet blev allt annat än lugnt. 

Jag körde på, blicken fästad rakt fram, sen körde jag. 

Det som har varit jag i ett nötskal är noll empati för mig själv. Jag har sökt den i omgivningen, men inte funnit den där. Det är för att det inte är där jag ska söka. Jag behöver ha den för mig själv. 

Plötsligt såg jag mig själv 2016. Och jag kände empati. En enorm ömhet över den kvinna som inte nog med att  bror, morbror och hund dött. Även den relationen jag hade tog slut. Mina hormoner spökade också.👻

 Maten stod ändå alltid på bordet till barnen, jag var inte den bästa mamman varje dag men jag gjorde så gott jag kunde .Jag kände plötsligt en sån stor stolthet över mig själv. Jisses!

Företagsläkaren såg något i mig jag såg först idag. Kanske har jag missat att se den ömhet jag ändå fått av omgivningen, för att jag själv inte haft den till mig själv? Psykologens uppriktiga förvåning över att jag inte såg att mina prestationer kom från MIG. Varför var jag inte stolt?

Jag är och nosar på nåt väldigt viktigt här. Och det känns som många av alla svar jag sökt och hur jag levt mitt liv ligger i just detta. Att jag behöver ha mer omsorg och ett mjukt hjärta till mig själv. På riktigt. Verkligen på riktigt.

Jag övade på att skriva en sak jag var stolt över hos mig själv varje kväll när jag kom hem från resan. Men det gick nog inte riktigt in. Jag skrev, men kände inte det som slog mig idag.

Att se vilken otrolig själ jag är. Ändå.

Jag har mer sett det jag inte klarat, än det jag faktiskt klarade. 

Jag gissar att det tagit sin tid med att få den här insikten och empatin för mig själv av en anledning. Och jag stoppar mjukt den hand som tänkte börja slå mig.

Det räcker nu. 

Möte med själen

 Hej min själ. 

Förlåt för att jag inte lyssnar. Förlåt för att jag gör som alltid. Förlåt för att jag tystar skriken med göranden istället för att ge dig det utrymme du behöver. Förlåt. 🌹

Tårarna börjar bränna alltmer. I morgon kan de få komma ut. Men då tror jag inte de vill det, för tårar är ingen beställningsvara som jag kan bestämma när de får komma för att det passar mig och livet jag lever i bäst. 

Kanske ska de få komma på jobbet eftersom chefen ändå tycker att det bästa är att jobba? 🤷🏻‍♀️

Förlåt iaf för att jag motarbetar dig min själ när du sa så HÖGT att det är dags att kliva av Seco. Jag hoppas det kommer en ny chans och att livet puttar mig då, jag klarar det inte utan hjälp. 

Jag minns knappt rehabresan, hur livet var när jag tog hand om mig. Hur jag ska göra. 

Tjong, så föll jag tillbaka i gamla spår och håller hårt fast vid det som att det enda jag vet är min stora trygghet. Då faller jag inte isär. Så länge jag har fokus och kör når inte smärtan in och jag kan sitta i trygghet innanför muren. 

Jag vet, numera av erfarenhet att det finns en risk att den falska tryggheten kan skada mig mer än om jag bara låter smärtan komma ut, att omfamna den. Men, jag håller fast och håller i. 

I helgen flyttade vi Mamma till Malmen. Ålderdomshemmet. Jag har aldrig haft en nära som bott på ålderdomshemmet förr. Hon har en super fin lgh och det är jätte mysigt. Men av den närhet vi haft hon och jag efter pappa dött, så känns det ändå smärtsamt att inte sova med henne och ge den trygghet hon behöver. Det känns lite som ett svek. Det sitter också därinne som en klump av sorg. Klumparna hopar sig och bygger på nåt inombords som sprängs. 

Jag vet att det är bättre att Mamma är i trygghet med mer personal runt sig och förhoppningsvis är hon inte lika ensam. För syrran och jag måste ju jobba. Och vi kan ju inte alltid sova och vara hos henne. 😢

Clas sa och påminde mig om att jag inte ska vara så hård emot mig själv. 

Jag har tänkt att min tid kommer. Men är det så? Att jag alltid kommer sist? Jag ska ”bara”, det är alltid något som är före mig på listan. Har jag hur mycket tid som helst tror jag? 

När ska jag lära mig? 

Livet ska inte levas på autopilot 😔

Amen 

En ängel

 Tänk att det blev så. Att han dog, min pappa. Så overkligt att det kunde hända fast jag VET att vi alla den vägen ska vandra. 

Det var hans stora skräck att lämna mamma. Men han vågade och nu är det vi som tar hand om henne och han vakar över oss från ovan. För mig är han en fjäril nu eftersom en fjäril kom från kistan när prästen öste jord på den. Tänk att han visade sig! 🦋

Det har ju hänt oerhört mycket den senaste tiden. 

Rehabresan med allt vad det innebar, sen hann jag bara landa, då dog pappa och livet kastas omkull på alla sätt. Jag har pendlat mellan jobb, mamma och hemmet. När syrran var till England blev jag ensam. 

Jag har sovit massor med mamma eftersom hon blev tryggast så. Det har gett oss en närhet jag saknat. Vi har pratat mycket och trots att hon är glömsk så har hon gett mig råd och det är något jag saknat med mamma. Att hon väglett mig som hon alltid gjorde förr. Men hon kan än! Även om hon inte minns det sen. 

Vi har gått igenom perioder i hennes liv, det mörka och det ljusa. Det tror jag hon behövt. Även jag har gjort det. 

I San Augustin var jag och frågade om jobb. Det är inte omöjligt alls. 🥰

Sen har det dykt upp erbjudande från Seco att de ger de chansen som går i tankar på att kanske starta eget, börja plugga eller bara jobba med nåt helt annat. De köper ut oss, vi får en coach på ett år som hjälper oss att starta om på nytt. 

Fatta snurren i skallen! På riktigt så SKRIKER hela min själ JAAAAA på det förslaget. 

Egot har inte så mycket att komma med för det som ropar JAAAA är större. Även om jag inte vet är vilket håll jag i så fall skulle. 

Men.. Det jag inte kan bortse ifrån är att jag har en dotter som har ett år kvar i skolan. 

Läget på detta är ju inte det bästa. Pappa dog, och allt jobb med det. Fixa begravning, bouppteckning osv osv osv. En dement mamma, och en flytt till Malmen (förhoppningsvis för hon är motsträvig och tror själv att hon klarar sig ensam), sen har jag två barn som behöver mig. 

Jag ska ändå forska vidare på möjligheterna. Sen får vi se vart det leder? 

80 platser ska bort från Seco, vilket betyder att det blir mer och göra på liten personal och det är inte så himla roligt på jobbet nu. Ingen rolig miljö att vistas i. Å andra sidan får jag min lön och vi har bra erbjudanden som friskvård osv. T om rehabresa. 

Vi får se vad livet för mig helt enkelt. 

Jag försöker hålla mig öppen inombords även fast läget inte är det bästa. För tänk om aldrig läget är det bästa om det är det jag ska vänta på? 

Skav

 Varför bränner tårar? Jag förstår inte. Det kanske bara är så att jag behöver låta det komma ut, jag behöver inte ha svaren. Bara låta min själ komma ikapp, få en balans och kanske behöver trycket lättas som tynger mig utan anledning. 

Jag tror att det är bromsklossen i hela flödet. Som gör att jag är trött, får inte ihop allt och bara vill gråta. 

Gråten kom precis nu när jag började skriva. Det enda jag känt tidigare är inre stress för att jag är olik mig själv. Betar inte av det jag behöver inför resan. Jag fattar liksom inte. 

Jag saknar min lilla unge. Vi har minimal kontakt och jag brukar följa henne när hon tar avstånd. Men just nu saknar jag henne så oerhört. Oj, det var kanske här den stora klumpen sitter. Att släppa henne. Och hitta mig när jag åker.

Inte mamman, inte partypinglan, inte hon som läker och hjälper. Ett tomt skal utan mening. Ja, det finns ingen mening. Herregud, det finns ingen mening. Det låter hemskt. Men det är ett konstaterande bara. 

Jag bara lever, ett ganska tomt liv. Jobbar, äter och skiter typ. 

Inget som riktigt fångar mig. Läker mig, lyfter mig och gör mig nyfiken. Jag var jätte inspirerad av Mias laser, men det har lagt sig. Nu njuter jag av de behandlingar jag har kvar. Men jag vet inte om det är något för mig längre. 

Jag har gjort slut med vinet. Drog en massa änglar kort som påpekade att jag ska leva hälsosamt osv. Säkert fem kort. Jag gjorde inte det. Men kroppen visar tydligt när skräp kommer in i min kropp att jag behöver tänka om. 

Jag hade en vinskvätt kvar. Jag tänkte att den ska jag ta när jag packar. Mys. 

Men så tänkte jag, varför det? Egentligen?

Jag sa till änglarna om något av de kort jag drar nu vill att jag skippar vinet, då gör jag det. 

De fem ”hälsosamma” korten låg inte i kortleken. Jag drog nya kort och kom ÄNDÅ ett kort som bad mig vara rädd om mig och leva hälsosamt. Det avgjorde saken. 🥰 Vinet hälldes ut och nu ska jag ge min kropp en chans att verkligen få bli stark på alla sätt jag kan. 

Jag hoppas jag kommer få insikter om kost, hur jag ska stärka mig inifrån och ut, och jag hoppas nog mest av allt att skalet spricker. Att jag låter allt trasas samman i trygghet att allt som är jag, börjar gro till det som var tanken från början. Jag vill komma hem till mig igen, på riktigt. 

Det var så skönt efter 3p kursen att leva tryggt i mig själv. Men jag har förlorat mig själv, och det har satt sig i kropppen. Nu behöver jag hjälp med att komma igen.  Jag vill leva igen. 

Amen ❤️

Lilla jag

 En liten flicka med kladdig mun. 

Ja, jag lärde mig aldrig att äta fint. 😆Eller bli den vackra kvinna som lätt passade in, tog för sig och klev framåt och uppåt. Jag lät hellre andra ta platsen, såg andras sår, älskade djupt. 

Idag är jag 55 år och just i denna stund vill alla masker falla till marken. Jag vill gråta. Mitt liv blev bra. 

Men vad ville den lilla flickan med den kladdiga munnen, egentligen? Om hon själv fick välja?

Så har jag levt mitt liv. Låtit andra välja. Vänner, familj, samhället , chefen, mannen jag älskade och mina barn. 

Som en mjuk varm filt så levde och lever jag helst efter andras vilja. Men numera stretar och skaver det. 

Det blev extra tydligt denna sommar med sjuka föräldrar och att passa upp på en tonåring som är exakt som hon ska vara. En tonåring som sätter sig själv först. ❤️

Men plötsligt fick jag stress. Jag gick på autopilot, gick från A till punkt B. Betade av och levde inte. Andetaget fastnade i halsen, flämtande.

Jo, visst kom stunder av liv, det går inte att vara jag utan det. Men alldeles för lite, och jag visste att jag var förlorad. Jag vet inte hur jag klarade av att stå upprätt. 

Rösten sa åt mig nyligen: Bit ihop nu, tills du ska till Gran Canaria. Det är inte lång tid kvar, bit ihop bara. 

Jag stannade upp. NEJ!!!! Jag ska inte leva så längre. Att bita ihop, och SEN kan jag bryta ihop och komma igen. Nej, nej, nej!!! Jag har levt så alldeles för länge. 

Jag minns när jag var på rehabresan för 9 år sen.

Jag var bara jag. Inte mamma, vän, dotter, flickvän. 

Det var fantastiskt! Jag hade min egen bungalow och fick möta en helt ny tjej. Gran Canaria flickan. Kanske det är den sidan av mig jag möter i min ensamhet och som jag ÄLSKAR. 

När jag kom hem visste jag inte hur hon skulle få plats? Och det fick hon inte. Jag minns att jag var ledsen över att jag inte fick ihop det. Livet återgick snabbt till det gamla, och stressen var ett faktum. Den fria flickan bleknade och försvann. 

Jag älskar verkligen att vara jag, bara jag. Jag älskar ensamheten. Här är allt sant. Lugnt, ingen som behöver nåt av mig eller jag behöver anpassa mig. Jag ÄR. 

Jag tror att jag behövt såna doser i mitt liv, men inte förstått det. Att bara stänga ute allt brus ibland och andas. I min takt, mina andetag. Inte försöka hjälpa alla andra att andas. 

Det är ingens fel, jag visste bara inte bättre och vet det tydligen inte nu heller när livet rusar. Jag tror inte jag har rätten att säga nej. 

Kanske det blir mer påtagligt nu när jag blivit ensam mer, att då tittar min fria flicka  fram mer och mer att jag behöver värna om den sidan i mig, vara rädd om min inre blomma och ljus. Att bara FÖRSTÅ att jag är lika viktig som andra. Verkligen på djupet förstå det.  

På senare tid har jag fått till mig mycket om vilka jag omger mig med. Inget fel på mina vänner. Men jag behöver kanske vidga min syn. 

Jag är med i en grupp som är lite lustig. Jag passar inte in där för fem öre. Det är ett sånt obehag för mig, och det händer sällan eftersom jag är som en bläckfisk, mjukt anpassar mina armar vart de passar in. Men här funkar det inte riktigt. De är både högutbildade, intelligenta, vackra och starka kvinnor. Sen jag, en nolla. Och nej, det är inte ofta eller aldrig jag känner så. Kanske för att jag inte vanligtvis umgås med denna typ av kvinna. 

Jag har fortsatt. För jag är nyfiken. Hur hamnade jag där? Vad ska det lära mig? 

Jag har aldrig tänkt på allvar att jag kan säga nej. Det här passar mig inte. Tack och hej!

Inte för att det är något fel på de, absolut inte. Men de är inte mina personer. 

Att omge sig med de som är mer likasinnade och kanske kan påminna mig lite mjukt att styra in på rätt väg, hjälpa mig möta det jag behöver för att slå mig fri från de påhittade bojor jag satt på mig själv. Som säger, släpp ut dina tårar, gråt. Jag finns här. 

Direkt kommer känslan att jag vill vara ensam i den stunden. Men kanske det är utmaningen att släppa in?

Jag har själv alltid älskat när andra släpper in. Som lätt kan öppna upp och låta mig lyssna och hela deras sår. 

Men först måste jag nog göra jobbet ensam? Eller? 

Rävsaxen

 Jag behöver prata. Med mig själv. Se inåt och inte jaga utåt. Jag jagar tiden, själen, alla måsten, stänger synen och hörseln och helst också hjärtat. Den här jävla rävsaxen  är mitt eget förfall. Varför fortsätter jag?!

Det händer saker jag inte kan blunda för. Som jag behöver hjälpa till med. Men jag kör samma race som alltid. Och det är tills jag stupar typ. En resa ska rädda mig, sen kommer jag hem och då kör jag vidare. 

Sanningen är att jag kan tydligen inget annat. 🫣 Det finns bara jag. Om några veckor är syrran hemma, då är vi två. 

Det är dock inte bara en sak just nu, utan flera och stressen kryper mellan varven. Skottspolen far som en pingpongboll och försöker fixa. Och jag kan inte göra alla nöjda. Allra m inst mig själv. 

Jag har semester. Det GÅR att ha semester och njuta FAST livet är som det är. Och det är sant. Min lilla Nante som sov med mig och gjorde så jag kände mig som en mormor på riktigt. Vi hade så ROLIGT. Kärleken i mig värkte. 

Men så finns det en molande känsla, en stress och den vill jag inte ha. Jag gör så GOTT jag kan. 

Tänker på Sofias ord: Jag beundrar dig!

Det värmde och fick mig att stanna upp. Lite som en påminnelse att jag gör allt jag kan och lite till. Och det är tillräckligt! Jag måste inte måla rummet, tvätta bilen, laga 50 maträtter och städa två hem. Jag FÅR göra så gott jag kan, och helst lite mindre än mer. Så jag kan andas. Samla ihop mig. Som jag gör nu. Jag behöver det, jag behöver mig. 

Jag blir extra ledsen över motarbete och nonchalans just nu. För jag är snäll flicka. Mig kan du lite på är stämplat i pannan. Själv möter jag motsatsen. Som en spottloska rätt i nyllet.

Och jag förstår inte. På riktigt förstår inte. Jag vet än idag inte vad jag ska göra av det där. Vill inte leka den där leken längre. Vill hoppa av. Orkar inte vara den snälla som ger, ger, ger och ger lite till. Och får skit. Jag är tydligen OTACKSAM! Jag får skit av den andras misstag, som inte ens är mitt. Jag ser det. Men vet inte vart jag ska göra av det? 

Varför lär jag mig inte det här? Det är som en envis följetong. Sen stressar jag på ett sätt jag gjorde innan 3p. Livet vill ANNAT nu. Och inte heller här förstår jag. River mig i skallen och försöker fortsätta och hoppas att jag håller ihop. 

Jag vill njuta av den svenska sommarnatten. Alla dofter, bada i sjön, se mitt vackra land, rida hästar i skogen utan rädsla, äta solvarma smultron och blåbär med Wendy. Leka i skogen med Nante. Prova mitt tält jag köpte. Se mina föräldrar bli friska. Åka på en kryssning med Gabriel. Se mina hundar glada. Jag vill grilla, sjunga, hänga med vänner och köpa en häst. 

Jag hoppas jag kan få till något av det här utan att det gnager i mig. 

Tur nog är det en ny dag i morgon. Några telefonsamtal ska avklaras. Sen finns det att göra. Jag behöver sluta JAGA. Jag håller inte för det livet längre. 

Jag behöver få in grejer som JAG behöver och vill OCKSÅ. 

Balans. Inte bara ge, utan också ta emot. Fråga mig, vad vill jag? ❤️