Att tappa andan

 

Jag skulle ta en promenad med mina hundar.

 Slängde på mig en långärmad för de varma kvällarna är nog ett minne blott?

Stannade upp vid vinbärsbusken här utanför och smaskade på lite sura bär. Vände på klacken och skulle gå med hundarna när jag plötsligt ser en stor regnbåge. 

Jag tappade andan av livet som plötsligt stannade upp. Så oerhört vackert.

När ögonblicket var över så tänkte jag på just det. Att tappa andan. 

Vi kan göra det av olika saker som i stunden griper tag i oss. Men det bästa är väl ändå när livet tar över och inte får plats i oss? När vi måste andas för att det ska få plats? 

Det här kan ge en diagnos. Nåt är fel. Är det nåt med andningen? För mycket känslor? Vad är det för FEL?!

Tänk om allt är precis som det ska va? Att tillåta sig att NJUTA?! Av livet, regnbågen, hud, drömmar, en fågels vingslag, barnets hand i min, glittret på vattnet, soluppgången.

Tänk om just det är LIVET. Som tar andan ur oss.

Inte alls pengarna på kontot, den inbokade resan, ringen på fingret, det nyrenoverade badrummet eller senaste mobilen.

Tänk om, inget är fel? Utan allt är som det ska. Ibland blir det lilla så stort så det tar andan ur oss. För livet ÄR stort, perfekt och alldeles underbart. 💫 ❤️💫