För ganska så exakt 2 år och 4 månader sen gick denna kärlek i kras.
Vissa människor gör mer avtryck än andra i hjärtat. Och vissa finns kvar lika stark som den dagen de klev in där, de försvinner inte. Mitt hjärta rymmer många, som ni säkert vet. Och de jag älskat finns där.
Det som är avslutat och förbi, är borta. Liksom punkt på det. Vänskap består.
Men denna kärlek lever i någon mysko fluffvärld ibland som jag kan tillåta mig eftersom det bara är en dröm. Förr skulle jag aldrig våga drömma eller tänka för då trodde jag nåt var fel. På mig framförallt. Men nu kan jag tycka det är mysigt. Jag drömmer inte om han och mig i en framtid. Mer att jag kan se tillbaka och där kliva in i den tiden och låta den bli lika verklig som att det händer nu.
Baden, hans kök och hem, lukten, min beundran att bara få se på honom. Hans perfekta profil och lyckan han gav mina barn. Hans energi och vilja. Att åka bil med honom, skratten och tjafsen. Vin som flödade och sång. Att sova bredvid honom och vakna av vårt famlande efter varandra.
Jag går förbi huset och de som bor där gör om det som var, till sitt. Panda går numera bara förbi, förut ville hon gå in, men nu är det inte någon koppling till det längre.
Jag skulle kunna förlora mig i denna saga, börja må dåligt. Men det gör jag inte. När jag stänger av filmen så är skillnaden idag att jag vet att det bara är en film.
Vissa människor ska vi möta. Och jag är tacksam över detta möte, den passion och den korta tid vi delade. Den hade ett syfte. Han mötte sin stora kärlek efter mig, och jag hittade min stora kärlek i mig. 😆
Jag minns när nåt vaknade i mig efter G. Jag behöver tydligen en tid i ensamhet, att läka när kärleken är slut. Och jag är mätt länge.
Jag minns när jag fick samma ”uppvaknande” innan jag träffade H.
Och nu kanske det händer igen.
Jag kunde inte sova i fredags. Jobb i 12 timmar väntade med en klocka som skulle ringa 04:10. Då kände jag det. En man som la sig nära mig, vi skedade. Jag blev överraskad, inte beredd av tanken men tillät den och tyckte den var skön. Kanske har jag läkt nu? Jag har låtit mig läka, återhämtat mig. Tillåtit mig att sakna, och älska. Inte fastnat i varför och jaga svar. Låtit livet ha sin gilla gång.
Jag är inte rädd för ensamhet, tvärtom. Där är jag trygg.
Jag har inte utsatt mig för en man sen Mr M. Inte haft behovet alls. Ibland säger rösten från ingenstans:
-Hur ska du kunna leva med en man? Kan någon älska dig?!
Å andra sidan ser jag bilder där jag är i harmoni, i vårt torp, i solen, bad i hav. (Ser ingen bild på mannen bara ett vi)
Oavsett bilder och ord så är inget av det sant.
För här ligger jag. I soffan. Inte en man så långt ögat når, eller ett torp. ☺️
Kanske jag aldrig älskar igen, men jag hoppas det. Jag tror nåt hänt i mig och det är inte en dag försent.
Jag vill älska igen.
❤️
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar