Återhämtning

 

  

Det ordet kom till mig 2015. Återhämtning, och vikten av att återhämta sig.

Vafalls? Det hade jag missat!

Under åren försökte jag lära mig det eftersom det inte fanns naturligt i mig.

Soffpotatislivet. Glo på serier. Inte göra saker. Hur GJORDE man det?

Den undran varför jag inte slog i väggen var stor. Jag som t om levde mer intensivt än de flesta jag känner.

När jag återupptäckte det som fanns i mig redan från start blev det lättare att återhämta mig.

Tror jag iaf.

Jag kan knappt minnas hur jag levt. Och utåt sett ser nog inte andra att det är nån skillnad.

Hur HINNER du frustar de.

Du har hundar, häst, ungar och DESSUTOM tränar du!

Förr skulle jag inte hunnit träna pga stress. Hur skulle jag hinna klämma in träning?!

När grubbleriet avtar blir det liksom tid över. Och visst har jag en tendens att fylla min tid.

Men jag har lättare att också stilla mig. Inte bara i huvudet.

Idag efter jobbet var jag ensam hemma. Jag tog en promenad med hundarna och hann njuta av solen. Vackert!

Satt i soffan en stund och bara njöt av stunden med mina hundflickor. Vi kom överens om att vila 17 min.😴

Innan de 17 minuter gått var jag uppe. Det räckte.

Ibland rusar livet på. Och ibland glömmer jag allt jag förstått. Hjärtat rusar, ögonen tåras, offerkoftan är klistrad runt kroppen och jag lider så hårt så jag inte ens känner hur den kliar och ger eksem. Det är BARA jag som måste göra allt, fixa allt. 🥺

Jag är förlorad. Där och då.

Men nuförtiden vaknar jag,

*poff*

Förr grubblade jag, försökte samtala med barnen, få det att funka så jag inte skulle smälla i väggen som jag nuddade med pannan.

Idag ser jag vad som händer. Inte när det är som värst. För då är det jäkligt synd om mig.

Stackars mig som måste tänka åt alla, se till att det funkar. Livet skulle gå under om jag inte såg till att det flöt på.

Och det lustiga är att det hackar för att jag inte låter det flyta på.

Om jag inte ens känner att offerkoftan sticks, hur ska jag då kunna ta av mig den?

Lika lite som det kan snöa i min toalettstol lika lite kan jag tvinga fram lugn i ett stressat sinne när tror på allt jag tänker.😅

Det verkar sant. 

Bara jag.

Och jag lägger välmåendet där ute. 

Det finns aldrig där. 

Det finns i mig. 

Och just i denna stund.

Utanför min lägenhet skriker och skrattar barn och vuxna, de åker pulka.

Mina älskade hundflickor är med mig.

Gabriel har kommit hem.

Det som finns i mig är så mycket kärlek så världen blir dimmig. 😢❤️

Vad för kärlek?

Varför?

Bara därför.

Det är så varmt så det sprängs.

Jag älskar.

Mig

Livet

Och allt där ute.

❤️