Mitt livs fylls av hästar, barn, hundar, sång, träning, matlagning. Och vardagen.
På de bilder jag lagt upp är typiska bilder av mig. Minns att någon en gång sa att jag inte var lik mig på mina bilder. Det kanske var när jag var blond iof.🤣
En sida sprallig, en med djup, en varm mamma, överkänslig osv.
Vad i allt detta är JAG?
Jag är ju inte mitt namn. Det kan jag byta. Liksom mitt arbete. Jag är inte min hårfärg, inte min kropp. Under åren har ju min kropp förändrats. Och jag är alltid jag. Jag är ju jag fast de tagit bort delar ur min kropp. Jag förändras inte.
Som Dennis brukar säga är att jag är det som lyser ut genom ögonen.
Om jag ska försöka förklara hur jag ser det så det det som är innanför skalet, dvs kroppen. Kärnan av mig, själen. Det som är kärlek. Och rent. Där visdomen sitter.
Numera förstår jag det. Jag förstod för när jag mediterat så åker det där som lyser genom ögonen fritt. Då finns inte ens min kropp. Jag är liksom fri, jag är allt.
Det låter flummigt, och djupt. Men det är det egentligen inte. Jag har trott att alla som mediterar förstår detta. För det är liksom svaret. Men alla har inte känt det, så där har jag tystnat.
När vi blir förvirrade över vilka vi är, vad jag vill osv. Då har vi fastnat i vårt Hjärnkontor. Och då blir Det svart. Inga svar kommer därifrån.
Att våga släppa jakten på svar, våga känna det där ljuset som lyser inuti. Det där som lever och vibrerar när vi har total kontakt med oss själva. Det hoppas jag att någon känner igen?
När du målar? Renoverar? Tränar? Plockar svamp? Klättrar?
Jag har det när jag skriver, sjunger, rider. Då är jag i stunden, i det Nu som är det enda som finns. Då är jag inte min kropp, mina brister, mitt namn, inte ens en mamma. Jag är jag. Inget betyder nåt för det finns inget annat.
Oskyldigt har jag trott att det varit partnern som fått mig att känna så, eller hästen, sången.
Men om det var så. Varför är det inte Så alltid? Det är inte varje gång jag sjunger, när min livskraft styr och jag bara är. Låter sången flöda fritt så jag tappar tid och rum. Ibland är ju tanken för, rösten som pratar och stör min balans. Eftersom jag LYSSNAR på den.
Skiter jag i att lyssna, då kommer JAG fram. Och den livskraften är bedårande när den tar över. Det är bara att följa den. Låta den göra sitt. Då blir resultatet som bäst. 🙏🏻
Allt hör samman.
Om vi vågar ha tillit när psyket varnar oss när vi är ute på djupt vatten. Där bör vi släppa taget. Våga lita på att allt blir till det bästa när vi inte lägger oss i. Jag har provat det flera ggr och det funkar.
Jag har även sett det i efterhand i relationer. När vi var oss själva, glada och utan krav. Då blomstrade det. Men när krav, önskemål och förväntningar vi ville leva upp till kom. Då skymdes sikten. Vi kunde inte se klart.
Jag är min själ. Inte mina tankar. Inte det andra tänker om mig. Tanken är flyktig. Den är inte ens min. Min själ däremot den är min. Den följer mig. Ända tills jag tar mitt sista andetag. Det är nog det enda som är mitt? Själen, eller ljuset som tittar ut genom mina ögon. Allt annat kan försvinna. Min kropp. Mitt hem, mina barn, partner.
Att låta själen göra sitt, följa med på resan utan att sabba det är nog vad livet går ut på.
Jag är såå glad för mitt liv. Min livsresa och min själ.
💋 puss
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar