Det går inte på datorn, och jag får inte in mina bilder.
Det suger balle.
Jag får skriva på mobilen och det blir ofta felstavat.
Idag hade jag ett snack på Zoom med härliga brudar. Vi har alla gått 3p utbildningen.
Vi är i olika faser.
Ett flertal av de som gått utbildningen blommar ut nu.
Kanske mest de som gått tidigare än mig.
En av de vet att jag har lite ”halvtalanger” undrade om jag kommit på vad jag vill göra än?
Och jag sa ärligt att jag inte har en aning.
Jag är nöjd.
De ggr jag tänkt att nej, det får va. Då dyker det upp någon i min väg och det är som att öppna en kran. Det väller ut.
Ord bubblar, jag lyser och allt är som det ska.
Om det är meningen att jag ska få ut det, hjälpa människor rätt.
Då blir det så.
Jag kan förstå frustrationen hos vissa av mina vänner när de vet vad jag kan, men gör det inte.
Jag sitter liksom under korkeken och luktar på blommorna.
Som alltid tror jag. Jag skulle vilja knuffa andra om någon satt under en korkek och de borde vara där ute!
Jag får ofta höra att jag hamnat rätt nu. Andra ser det. Vilket är härligt.
Jag är dock inte bra att lyfta fram mig.
Jag lyfter hellre andra.
Och i denna typ av coachsamtal så är ju inget som det ”brukar”. Det funkar inte så.
Plus att jag skulle faktiskt inte vilja jobba gratis.
Och vem vill betala?
Jag har fullt sjå med att inte skänka boken vi skrivit.
Syrran blir galen. Hon SKA betala, så jag inte går back,
Och henne vill jag ju ge en bok.
Jag vet inte vad jag väntar på.
Kanske det där lilla klicket. När det inte finns nån återvändo. Då det bara är att köra.
Först ska jag och Gabriel till Skandinaviska 3p träffen.
Jag längtar så det värker och det är så varmt därinne.
Dels för att få dela det här med någon. Min fina Gabriel är med. ❤️
Och sen för att få träffa mina vänner, ta del av deras utveckling och kliv, de som bara gör och aldrig hamnade under korkeken. 😅
Och det kommer vara andra människor som är inne på samma väg som jag inte träffat. Spännande!
Och min Annika kommer. Det känns så bra!
Jag vet inte vad som kan hända där.
De som knutit sig samman och samarbetar gör nog det nu.
Jag hittade ingen.
Tror jag iaf. Alla bor ju så långt bort. 🙈
Jag ska få en inbjudan till bröllop.
Så himla roligt.
Hon har inte frågat om jag vill sjunga.
Jag har faktiskt inte sjungit den jag gick utbildningen.
Jag har varit nyfiken på hur det skulle vara.
Om jag kan lura tanken, istället för att den lurar mig.
Eller om den ändå kan få sitt grepp om mig?
Om den kan sätta skräcken i mig fast jag vet vad den är.
Ingenting.
Tänk att sjunga med allt som flödar, utan att rädslor stoppar mig,
Bara släppa ut allt.
Som jag gör när jag är ensam.
Och inför barnen.
Det vore nåt.
När livskraften flödar, det är då allt går enkelt.
Ingen tanke, dålig självkänsla, irritation står i vägen.
Det typiska är nyförälskade par.
Det finns inga fel alls.
Eller konstnären som målar ur ett flöde, idrottsmannen som tömmer sig på allt och bara är, försvinner grej.
Vi har alla varit där.
Där finns ingen litenhet, eller korkekar.
Där finns ALLT.
Styrkan, lyckan, kreativiteten allt driv.
De par som känner lycka även då åren gått, fattar det här.
De fastnar inte i tankar och sandlådor.
Och ja.
Jag har kvar min dröm att få det så en dag.
Tänk tiden att slippa allt ältande!❤️ Att ägna dennvärdefulla tiden till att bara ÄLSKA.
Å andra sidan har väl ingen missat att jag trivs väldigt bra med mig själv, mina barn och djuren.
Men skulle han komma, min älskade man.
Då kliver jag upp från korkekens även där. 🤣
Allt har sin tid.
Sin mening.
Och jag tror att det kommer röra på sig.
Jag har haft skön viloperiod.
En sak i taget.
Kärlek till dig, från mig. 💖
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar